Att följa upp Silent Shout känns nästintill omöjligt. Förmodligen har syskonen Dreijer gjort ett av 00-talets mästerverk, en skiva som redan ses som en klassiker och som gett en hel generation inspiration. Då handlade det till stor del om hur de på ett kompromisslöst sätt förde samman pop och electronica. Sju år senare har de flyttat fram positionerna till betydligt snårigare partier. Shaking The Habitual saknar den aura av pop som glänste så tydligt på föregångaren. Nu stavas det mörker och techno. Det märks hur Olof Dreijer fått större inflytande i bandets skapande, musikaliskt närmar de sig hans 12″ som Oni Ayhun.
När bandet valde att presentera sitt första material sedan Silent Shout (jag bortser Tomorrow, In A Year) ger de världen nio minuter av fullkomligt kaos. Full of Fire andas precis som tidigare ett tydligt politiskt budskap, skillnaden den här gången är att det binds ihop med en nästintill marscherande basgång redo att smälla världen på fingrarna. Redan här insåg de flesta att Karin Dreijer Andersson och Olof Dreijer gör musik för framtiden. Likt inget annat låter de den leva sitt eget liv. Och man kan inte annat än älska dem för hur de fullkomligen följer sitt hjärta och ger oss en mörbultad synthslänga när de flesta hade hoppats på en ny Silent Shout.
Shaking The Habitual är en platta som kräver mycket av lyssnaren. Ljudbilderna som följer Gudrun Gut och Berlins underjord känns depressiva, ångestfyllda och aggressiva. Det är ett tydligt vemod som sipprar ur de hårdslagna melodierna och texterna påminner oss ständigt om deras missnöje. Men det andas aldrig hopplöshet. Bland fansen finns redan delade åsikter, de som knarkat Hyperdub och hängt på Watergate jublar, medan Heartbeats-frälsta suktar efter bandets tidigare sound.
Det som överraskar mig mest är skivans organiska rytm, vilket blir en röd tråd från början till slut. Inledande A Tooth For An Eye skiftar mellan Deep Cuts och en afrikansk stam och man känner sig onekligen vilse ute i savannen. Även Without You My Life Would Be Boring vittnar om trummornas tydliga påverkan på deras musikaliska inriktning. Samtidigt finns det partier, helt oförståeliga, hur mycket du än har knarkat eller runkat till obskyra vinylsinglar, vilket Crake är ett exempel på. I regel är ljudbilderna stora, okontrollerade och medryckande, men i Old Dreams Waiting To Be Realized leker de med dova ljudbilder och tystnaden, resultatet av mastodont-spåret som mäter 19 minuter stavas mättnad. Förvisso eskalerar det, men över det stora hela blir det här en enda stor transportsträcka innan en av skivans bästa stunder tar vid, Raging Lung. Karins stämband ges äntligen lite större utrymme i de stora bascirklarna till en lekfull rytmik, resultatet är bländande.
Shaking The Habitual lämnar stora avtryck oavsett var du står, på så vis har de lyckats. Men jag vill gå längre än så. The Knife skulle kunna ha gjort Silent Shout pt. 2 om de velat, men de valde något helt nytt. De valde inte bara att utmana sina lyssnare, de valde att utmana sig själva. I en tid då så många faller handlöst för trender väljer The Knife bort de flesta nutida referenser för att istället låsa in sig i en bunker och måla upp ett eget universum. Troligtvis har de redan nu gett den elektroniska musiken en skjuts i en helt ny riktning och kanske är vi för förblindad av vår samtid för att fullt ut förstå deras koncept.