The Knife
Way Out West, 9/8-2013

2013 valde världens alla band att släppa nytt album, eller åtminstone återförenas, förutom typ The Wrens och Hüsker Dü. The Knife var ett av dem, nya givet Shaking the Habitual skakade om de allra flesta. Ett album där de inte bara utmanade sig själva utan även sina lyssnare. De övergav den poppiga strukturen och valde att förflytta sig mot ett än tydligare mörker. Dunkla technovibbar svävar kring bandets senaste giv som delar fansen i två läger; de som saknar Silent Shout och de som fastnat för bandets Berlin-orienterade rytmik.

Hajpvågen blev ett faktum, biljettkaos likaså. I princip hela turnén Shaking the Habitual sålde slut på nolltid. De allra flesta av oss hade väntat i sju år och det är ju inte direkt så att de förvärvat särskilt många nya fans med sitt nya giv; dess svåra struktur har gjort att många av deras egna fans knappt tagit sig igenom albumet. Rösterna kring bandets liveframträdanden har höjts, jag har sett människor jubla, gråta i ren besvikelse, men framförallt ett passivt mottagande hos publiken – i motsats till den dansshow som utlovas. Det är främst på scen som det dansas, personligen kallar jag det kaos, kvällstidningarna kallar det nyskapande. Jag funderar direkt på huruvida de sett dålig koreografi eller förknippat syskonen Dreijer med Bollywood innan.

Det kan knappast kallas politik heller, även om det är tydligare än någonsin att bandet vill manifestera i ett annars tröttkört svenskt politiskt klimat där det mer eller mindre råder syrebrist. Ironin i Networking är uppenbar när scenen plötsligt blir tom. Borta är den danskavalkad av icke synkroniserade dansare iklädda neonfärgade overaller. Men det låter fett. Det ska jag ge dem, ljudet slungas ut ur högtalarna och landar i ett publikhav som är betydligt mer euforiskt än det som befann sig i chocktillstånd i Stockholm tidigare i våras. Men frågan är om The Knife verkligen har de kvalifikationer som krävs för att vara en headliner 2013? Visst att Håkan Hellström är folkligare än folköl, men när han reser land och rike, till och med avverkat en spelning i Göteborg inför 27 000 besökare någon månad innan och ändå lockar betydligt mer publik än The Knifes första festivalspelning sedan Arvika 2006 är det inte helt obefogat att ifrågasätta. Att Hellström dessutom medger att han bokades bara en vecka innan festivalen vittnar om en utebliven The Knife-effekt. Kanske fick Sverige en överdos när Hornstull redan sett den svenska duon i maj, trots att The Knife fick strålande recensioner, tillskillnad mot hur det ser ut runt om i Europa där åsikterna går isär.

Det där med att det låter fett är ju i och för sig inte någon konst. Playback kan vem som helst få att låta magiskt. Till och med jag. I princip hela setet är inspelat, Shaking the Habitual-show handlar om dans. Det bör tilläggas att även förra turnén mer eller mindre var förinspelad. Förutom majestätiska Raging Lung, möjligtvis även kvällens bästa spår, går det inte att ta del av Karin Dreijers skorviga röst. Men hon borde ha vårdat den bättre. Just Raging Lung är också kanske det enda spåret från Shaking the Habitual som bär ett tydligt spår av Silent Shout även om trummorna får en organisk tyngd.

Somliga kallar det konst. Det köper jag till viss del. Men hade Rihanna eller Beyoncé gjort samma sak, hade löpsedlarna skrivit ut fiasko med versaler. Det där med playback kan ingen komma undan med, inte ens The Knife.

Foto: Magnus Olsson