Åtta år efter debuten är dunderduon Alex Turner och Miles Kane tillbaka med ett nytt kapitel som sidoprojektet The Last Shadow Puppets. Under samma tidsperiod har Turner med tre album cementerat Arctic Monkeys som Storbritanniens (och ett av världens) största rockband, samt hunnit ge ut en soloskiva i eget namn. Efter att Kane la ner The Rascals officiellt har det blivit två, båda lättglömda, soloskivor samt ett gäng ointressanta EP:s. Att uppföljaren dröjt är således inte så konstigt.
Nu är de två frontmännen återigen förenade, tillsammans med trummisen/producenten James Ford (Simian Mobile Disco) och nya tillskottet Zach Dawes på bas. Duon har inte samma naturliga dynamik eller energi som betydligt stökigare kombinationen Doherty/Barât, utan har alltid haft en mer tillbakalutad framtoning. Detta förstärks ytterligare med de 60-talsdoftande arrangemangen vilka känns igen från debuten, som får gott om stöd från en stråksektion under ledning av Owen Pallet. Oftast är det snyggt, som på Pattern där stråkarna fyller i en melodi kring Kanes sång, som är inlindad i en smekande kör och ett pricksäkert gitarriff. Det krävs på de spåren där Kane har huvudansvaret för sången, och då blir de pampiga och utsökta arrangemangen det som räddar skivan från katastrof. Bad Habits är ett annat exempel, en av skivans mer klassiskt bredbent rockiga låtar, där Kane kastar ur sig raspiga one-liners som helt saknar funktion och finess (“deep trouble / red lollipop / pale faces / oh right, delicious”). Återigen räddas han av ett otroligt stråk- och blåsarrangemang, som under de korta insticken ger upphov till ett större känslosvall än vad Kane förmår under hela skivan.
Detta kontrasteras direkt när Turner tar ton på följande Sweet Dreams, TN. Nu ligger det en helt annan emfas och styrka bakom sången, samt att det också blir plågsamt tydligt vem av de två som har det bredare registret. Textmässigt är det samma lite sneda och finurliga rader Turner redan visat att han är en mästare på, med en aura som alltid verkar ha glimten i ögat och en halvrökt cigarett i mungipan. Den tematiska variationen är dock bristande, i princip samtliga spår handlar om sex, vilket gör att mångtydiga rader som “Do you end all your messages with an ‘X marks the spot’?” följs upp av långt mer banala fraser likt “Just let me know when you want your socks / knocking off”. Ett undantag är titelspåret där raderna om kärlek faktiskt känns genuina och trovärdiga, samtidigt som det är ett av de spår där barockpopen och 60-tals psykedelikan lyser igenom som starkast. På det stora hela är Everything You’ve Come to Expect dock alldeles för ojämnt, där hälften av låtarna är tunnare än ett korthus. Den andra och bättre hälften är intressant och spännande, men för att ha ett fungerande rockband kring en duo gäller det att båda sångarna kan leverera.
För Turner är The Last Shadow Puppets inte mer än ett kul sidoprojekt där möjligheter finns att experimentera med nya ljudbilder och arrangemang (vilket görs, ofta och gärna). För Kane är projektet det enda som räddar honom från att bli en bortglömd parentes i den brittiska musikhistorien, åtminstone tills även Turner förstår att han hade gjort det här bättre själv, utan kompisens tafatta försök till hjälp.