Mellan 2002 och 2004 hade The Libertines en kort framgångssaga som omedelbart kom att skriva in dem i historieböckerna. Flera år före Arctic Monkeys ökända internetsuccé som fick dem att bli Storbritanniens mest omsnackade band redan innan skivkontraktet var påskrivet, var The Libertines en föregångare med att använda nätet för att bygga upp sina relationer till fansen, som alltid har varit glödande sedan dess. På sitt fanforum var bandmedlemmarna själva aktiva medlemmar, och annonserade ut gigs för fansen med inlägg i stil med “carl’s apartment in 30 minutes – see you there”. En historia berättar om när polisen avbröt ett sådant lägenhetsgig och Pete och Carl i protest spelade The Clashs Guns of Brixton och vägrade låta sig plockas ner.
Denna ruffiga värld som bandet skapade omkring sig avspeglade sig perfekt i musiken – en typiskt brittisk garagerock som romantiserade deras bild av ett öppet Storbritannien, det stereotypa rock’n’roll-livet med TV:n ut genom hotellfönstret och inte minst romantiserade relationen mellan Pete och Carl. De utstrålade en starkare vänskap än John Lennon och Paul McCartney och var sensuellare i sina meningsutbyten än Kim Gordon och Thurston Moore. Att en hel rockgeneration föll pladask var inte konstigt.
Men den väldokumenterade relationen rasade som alla vet samman och The Libertines föll med den ner i avgrunden. Pete och Carls egna band har sedan avlöst varandra, men de senaste åren har de sammanfogats åter. Och Anthems for Doomed Youth är resultatet av låtskrivarsessioner i Paris, inspelningar i Thailand i samband med Petes drogrehab och bandets första album på elva år. Förväntingarna är väl inte direkt skyhögt ställda – ingenting talar för att de lyckats återgå till angelägenhet, och albumet har också tydliga märken av att de lagt fokus på att återigen bli vänner snarare än att återigen försöka erövra Storbritannien.
I denna sargade relation finns ändå vad som ger Anthems for Doomed Youth sina meriter. Bandet har ännu en gång (något förvirrat, men ändå skickligt) lyckats sätta ord och toner på situationen. Den magnetiska spänningen mellan de två frontpersonerna som fick låtar som Time for Heroes och Can’t Stand Me Now att en gång sätta hjärtan i brand är kanske inte lika slitstark denna gång, men den finns ändå kvar. På plattan rotar de i sitt klassiska persongalleri bestående av knarklangare, världskrigssoldater och skurkiga skivbolag, och drar hela tiden uppenbara paralleller till sig själva. Och The Libertines har alltid varit som bäst när Pete och Carl sjungit om varandra.
På låtar som Dead for Love, Gunga Din och Heart of the Matter fångar de in det här bra. De uppnår något som vissa andra delar av albumet snubblar på – att inte snegla tillbaka på hur de gjorde förr för att skriva musik och i stället blicka framåt. Och nej, det är inte för att de på Heart of the Matter plockat in en synt, utan för att de helt enkelt är bättre skrivna låtar än andra. Låtar som inte förlitar sig på gamla meriter (till skillnad från albumets kanske finaste stund – You’re My Waterloo, en nyinspelad version av en mycket gammal Pete-skriven låt – som faktiskt ÄR en gammal merit).
Anthems for Doomed Youth är ett något vilset album, som att The Libertines är osäkra på var de hör hemma 2015. Fame and Fortune och The Milkmans Horse fyller en liten funktion i albumets historia och på många punkter under skivans gång är det lätt att få en känsla av déjà vu – “har jag inte redan hört det här ackordbytet / trumkompet / skriket / textraden på deras tidigare album?”. Att omslaget är extremt likt debutskivan Up the Brackets omslag måste vara medvetet, men vittnar om att blicken flackar mot svunna tider. Att de anlitat One Direction– och Ed Sheeran-producenten Jake Gosling har visserligen inte lämnat några oönskvärda smörpopvibbar, men är ändå ett konstaterande som är svårt att inte sätta ett stort frågetecken kring. The Libertines är tillbaka – knappast med besked, men med en handfull bra låtar och med en livlig berättelse om sig där pennan är satt mot papperet och redo att börja skriva. Vi behöver bara att Pete och Carl har en fokuserad blick framåt och en öm blick mot varandra.