The Libertines
Best Kept Secret, 19/6 – 2015

Innan The Jesus & Mary Chain hunnit spela sina sista distade ackord har en övervägande majoritet av publiken begett sig till festivalens största scen där kvällens headlinerakt The Libertines ska spela. Stämningen bland besökarna är god redan från start, och när Carl och Pete på mer eller mindre utsatt tid studsar ut på scenen går den raskt upp till fantastisk. Det är bandets första spelning sedan oktober förra året och med det i bakhuvudet finns det en liten gnagande oro någonstans där bak, det var dessutom otroligt när de gästade Köpenhamn i höstas. Pete är iklädd en puffig trenchcoat (som ser fruktansvärt varm ut) som dock raskt åker av efter den mördande inledningen i form av The Delaney, Vertigo och Time for Heroes. Låtvalet verkar spela mindre roll, publiken verkar kunna varenda strof bandet gett ifrån sig.

Det är också en fröjd att se en uppriktigt glad (om än något överförfriskad, med det hör väl till?) Pete Doherty dela både scen och mikrofon med Carl Barat: trots att det inte är första gången jag ser bandet ler jag som ett fån genom större delen av spelningen. Den intensiva inledningen rör upp en del damm längst fram, och ett något lugnare parti i form är därför tacksamt både för ben och strupe. Nästan konstant spelningen igenom är det folk på publikens armar: crowdsurfingförbudet är det nu ingen som bryr sig om, och även i något lugnare spår som Music When the Lights Go Out och What Katie Did är det ett mindre virrvarr av armar och ben samtidigt som allsången överträffar mina vildaste förväntningar. Möjligen har jag underskattat hur mycket holländare gillar britrock, men det är å andra sidan en stor andel brittiska besökare på festivalen.

Även om energin är massiv verkar Pete stundtals bli lite uttråkad, speciellt i de spår när han inte själv har en betydande sånginsats. Det är symbiosen mellan de två frontmännen som är bandets största tillgång, och när en av dem nonchalant traskar omkring med ryggen mot publiken finns det onekligen en del att jobba på. Att Carl dessutom verkar ha åldrats sämre än Pete (som fortfarande ser ut som en bakfull 20-åring) gör inte dessa delar bättre. Som bäst det följaktligen när de delar jämt på sången: Can’t Stand Me Now är ett utmärkt exempel på detta. Det är också nu The Libertines visar att de är ett festivalband med stort F: att mina fötter ömmar och halsen är full med damm spelar ingen som helst roll. Den totala eufori som finns både på och nedanför scen är den exakta anledningen till att jag älskar att gå på musikfestivaler. Don’t Look Back Into the Sun är ett annat magnifikt exempel på hur en festivalspelning bör se ut, och när kvällens huvudpersoner lutar sig framåt och sjunger in i samma mikrofon är det som om alla tonårsdrömmar gått i uppfyllelse samtidigt. Trots att jag upplevt det tidigare känns det fortfarande som det var en händelse som det mest drömts om, och inte något som en faktiskt skulle få bevittna.

Till rockspelningar hör också ett encore, tyvärr är det något bandet slarvar bort genom att återvända med trötta You’re My Waterloo men detta är raskt bortglömt efter mer dansanta Up the Bracket och What a Waster som verkligen får agera nytändning. Däremot börjar speltiden nu rinna ut, och efter Pete fått tjata på Carl en stund går denne med på att spela en ny låt: Ganga Gin. Det är ett spår med en lugnare vers som egentligen inte liknar något bandet gjort tidigare, men med en matig refräng på klassiskt Libertines-manér. Efter avslutande I Get Along kastar Pete sin gitarr över axeln en sista gång (all credd till roadien som räddade samtliga gitarrer från förstörelse) och vinglar sedan, med en kort omväg förbi spriten han ställt på högtalarna, av scenen för sista gången. En imponerande återkomst av bandet, även om utelämnandet av What Became of the Likely Lads är lite av besvikelse så är det fel att klaga på låtvalet när det mesta av bandets repertoar är moderna klassiker för publiken.