Live
The Libertines
Way Out West, 12/8 – 2016
Publicerad: 13 augusti 2016 av
Magnus Olsson
Det mesta under årets Way Out West är väldigt finkammat – det finns inga skandaler, men heller inte några rockstjärnedrömmar. The Libertines framstår i sammanhanget som en bråkig kusin från landet. För de är allt annat än finkammade – de förväntar sig att scenen ska rivas, att komma sent och gå ut på scenen stupfulla som om det inte finns någon morgondag. Och det är lite befriande. För en timme blev Way Out West ett Hultsfred. Slottsskogen är fylld med lera, och in på scen ramlar Pete Doherty i ett skick man bara är i efter en vecka i Magaluf. Definitionen av ”ren” går att diskutera.
”Här är kanska första och enda chansen till en moshpit under Way Out West” säger någon i publikhavet bara ett par låtar in. Vilket också är talande för festivalen, och den energi som publiken besitter. Det är sant – här får man en axel i huvudet, en knuff åt både höger och vänster och händer som reser sig mot skyn. Allt det där som en rockkonsert hör till, men som tycks gå svenska festivaler förbi numer.
Framförallt passar inramningen deras musik som handen i handsken. De smutsiga gitarrerna rycker tag i våra själar, väcker gamla minnen och plockar fram en och annan 16-åring inom oss. Det är faktiskt hela tolv år sedan de stod på en svensk scen senast, då på numera igenbommade Debaser Slussen. Så något annat vore egentligen orimligt.
Men Petes charm räcker inte för att dölja det faktum att bandet kvällen till ära inte är helt samspelta. Det märks att de haft några veckors uppehåll, eller så är det alkoholen som tar över, för de många avbrotten gör att vi gång på gång måste tända brasan på nytt. Men ibland finns lågan där, som de där romantiska ögonblicken då Pete & Carl, sida vid sida, delar mick och kysser varandra. Då spelar det egentligen ingen roll om intensiteten är låg, då stannar allt ändå.
Det är först i låtar som Time for Heroes, What Katie Did och Don’t Look Back into the Sun som vi verkligen brinner in the shit. För bandets senaste alster lämnar knappt scenkanten en kväll som denna. Det är då man tar till andra medel – typ som att kasta ut gitarren i publikhavet, så är problemet löst. Och ja, de kom i alla fall.