The Maccabees – Given to the wild
Betyg: 6/10
Bästa spår: Grew Up At Midnight
The Maccabees har redan från första början, ändå sedan de släppte sitt första album, Colour In It, varit stora ikoner inom indierocken. Deras glada och lättlyssnade musik har legat många varmt om hjärtat. Med deras senaste album Given To The Wild har de lagt enkelheten bakom sig för att ge sig djupare in i indierocken.
Maccabees har börjat flirta med de musikaliska utkanterna av genren som de är bekväma i men har ändå lyckats behålla fragment av sitt tidigare sound. Bandet har gått från att spela trallvänlig pop till mörkare och mer melankolisk musik. Jag har aldrig riktigt hittat ett band som går att jämföra med Maccabees tidigare. Det är inget problem längre i och med deras nya album. En sak som slår mig under hela skivan är att många av låtarna påminner mycket om Foals och WU LYF med de melodiösa gitarriff och plock som ofta återkommer. Jag tänker direkt på James Blake fantastiska musik under introt till Feel To Follow. Influenser som inte har kunnat koppla till bandet tidigare går att hitta här och var ju fler gånger man lyssnar igenom albumet.
På en individuell nivå är det här ett album av hög rang. Bandet är fantastiskt bra på vad de gör, jag rent ut sagt avgudar Sam Goyles trumkomp i Ayla, så genialt är det. För att inte tala om gitarriffet i Glimmer och basslingan som Rupert Jarvis har komponerat till Child. Det är dock helheten som inte håller i längden enligt mig. Det känns som att albumet blir enformigt och att det blir svårt att skilja låtarna från varandra.
Albumet avslutar mäktigt med Grew Up At Midnight som målar upp en natthimmel fylld av pyroteknik. Hur som helst handlar den om att växa upp. Det är precis det som The Maccabees har gjort med det här albumet. De har växt upp, mognat och skrivit ett vackert album som inte lät som jag trodde att det skulle göra. Men liksom, what did you expect from The Maccabees?