Den inbitna Magnetic Fields-lyssnaren vet allt om kärlek, men desto mindre om Stephin Merritt. Redan år 1999 gick bandet till historien med mastodontverket 69 Love Songs – ett konceptalbum lika kompromisslöst, mångsidigt och energikrävande som kärleken själv. Genom åren har frontpersonen Merritt däremot hållit låg profil, alltid haft betydligt mer gemensamt med Ior i Nalle Puh än med exempelvis Morrissey. Inte förrän på Magnetic Fields elfte album får man nu lära känna honom på riktigt. På 50 Song Memoir behandlas i tur och ordning varje år som Merritt har levt, från 1966 (“Wonder Where I’m From”) till 2015 (“Somebody’s Fetish”). Det enda som är mer utmattande än kärleken är väl själva livet – och kanske illustreras detta som allra tydligast med ett 50-låtarsalbum.
De flesta låtskrivare skulle inte komma undan med ett projekt som 50 Song Memoir, men så är Stephin Merritt inte heller som andra låtskrivare. I decennier har hans musik rymt en hitpotential för både John Peel och Eurovision Song Contest, medan hans vardagligt fyndiga vokabulär gått i arv till Jens Lekman såväl som Courtney Barnett. I startgroparna av de 50 spåren lyckas han med en imponerande inlevelse berätta om att vara barn och sviken av alla: en pappa som aldrig gett sig till känna, en musicerande styvpappa som snor hans låt, en Gud som aldrig verkar dyka upp och en katt som rymmer hemifrån (”I used to keep him in my box / where I kept all my toys and blocks / he hated me, but I loved him”).
Därifrån blir 50 Song Memoir alldeles för trogen till sitt format – precis som i livet finns det nämligen en hel del utfyllnad mellan de viktiga hållpunkterna. Här blir skillnaden att någon annan faktiskt ska ta del av den. Även 69 Love Songs rymde till synes plikttrogna mellanspår, men 18 år senare är de musikaliska transportsträckorna betydligt fler. Merritt låter däremot låtarrangemangen gå igenom samma omvälvningar som historierna inuti, och klär sin terapisession i filmiska stråkar såväl som analoga syntar.
Ett exempel på det sistnämnda är ‘92 Weird Diseases, inte helt olik den musik som Magnetic Fields gav ut under samma tidsperiod. Låten representerar alla väsentliga beståndsdelar för en Magnetic Fields-klassiker: att rimma “I was three” på “epilepsy”, en självdistanserad balansgång mellan det komiska och det tragiska, och melodier så starka att de håller dig vaken om nätterna. Som helhet misslyckas 50 Song Memoir med att bränna till på riktigt, men genom att släppa taget om den romantiska kärleken kan man åtminstone återuppta en kärlek till sig själv. Få band har varit i större behov av det än Magnetic Fields.