Auditori
The Magnetic Fields
Primavera Sound, 2/6 – 2017
Publicerad: 4 juni 2017 av
Nike Rydberg
The Magnetic Fields återvände i mars med 50 Song Memoir – gruppens mest konceptuella projekt sedan 1999 års 69 Love Songs. Albumet sträckte ut sig över två och en halv timme, med varje låt som representant för ett av frontpersonen Stephin Merritts levnadsår. Kvalitetsmässigt föll man ofta omkull på sina egna ambitioner, men i samma veva lyckades man fortsätta tänja ut definitionen av vad ett album kan vara. Magnetic Fields framträdande på Primavera blir en direkt förlängning av det, i synnerhet genom att vara uppdelad över två dagar – en för varje halva av 50 Song Memoir.
Spelningarna äger rum i Auditori, det stora konserthuset beläget precis utanför festivalområdet. För att över huvud taget komma in måste man som besökare köpa specialbiljetter, eller ställa sig i en kö vid sidan av och hoppas på det bästa. Resultatet blir på fredagen ett konserthus fyllt till brädden av Magnetic Fields-fans, som alla valt bort Mac DeMarco, Sampha och Whitney för att i ett mörkt rum lyssna på Stephin Merritts barndomshistorier. Den exakta nivån på fansens hängivenhet verkar ha snappats upp av honom själv inför turnén, där sceninramningen allra mest påminner om ett kyrkoaltare, med Merritt i förgrunden bakom ett notställ. Mellan låtarna talar han rakt från manuskriptet med ironisk högtidlighet om sin mamma, sina skolbetyg och sina första instrument.
-
Narcissism-mässigt är Merritt en indiepopens Kanye West, han är en självcentrerad farbror som aldrig slutar prata på julafton. Båda blir ju i slutändan älskade ändå, och i fallet Magnetic Fields utgör hans neurotiska genialitet själva grundstommen. Runt sagoberättaren Merritt sitter ett fullskaligt band i en halvcirkel och låter 50 Song Memoir komma till liv. Över hundra instrument användes på albumet, och i kväll låter bandet som att de är nära nog. Den genremässigt spretiga låtlistan låter dem kastas mellan xylofoner, klockspel, cello och syntar, där inte en ton hamnar fel och där de genomarbetade livearrangemangen får varje låt att kännas vital. Efter halva tiden ringer man ut till en kvarts intermission, där hela bandet lämnar scenen för en välförtjänt vila inför andra akten.
Formatet blir per definition utdraget och lämnar litet utrymme för improvisation, men mynnar också ut i minutiöst planerad perfektion – till och med det tetrisspel som visas på bildskärmen sköts fläckfritt. Resultatet blir snarare The Magnetic Fields – the musical än en regelrätt spelning, men så har Magnetic Fields heller aldrig varit ett regelrätt band. ”Vi ses igen i morgon”, säger Stephin Merritt efter ’90 Dreaming in Tetris, den sista låten för kvällen. Hur många besökare som tänkt återkomma nästa dag kan spekuleras kring – vid den här punkten har många redan börjat lämna konsertsalen för att röra sig mot festivalområdet. Magnetic Fields kräver som vanligt större uppmärksamhet än ett festivalprogram kan erbjuda dem, men i kväll förtjänar de varje sekund.
-
