Det är stundtals så otydligt, så frustrerande otydligt, men så ibland, då dyker den upp. Belöningen. Den där belöningen av tydlighet som gör det otydliga genialiskt. Den där så viktiga belöningen, den som i slutändan gör att vi lyssnar på The Mars Volta. Det är ungefär de tankegångarna som ständigt cirkulerar i huvudet, och som oavbrutet brottas med lyssnarens bedömande resonemang. Att i ena stunden planlöst vandra i ett ingenmansland, men så, när kartan dyker upp och placeras i din hand, först då uppenbarar sig allt som inte tidigare gick att uppfatta. Den melodiska introduktion till den så komplicerade värld, där Cedric Bixler-Zavala är både talskrivare och talesman, och där Omar Rodriguez-Lopez så förtjänstfullt fyller i varje stavelse.
Just pendlingen mellan det experimentiella och den experimentiella belöningen är den stora behållningen på Noctourniquet, som för övrigt blir gruppens sjätte album i ordningen. Det musikaliska, så säreget och numera omöjligt att förväxla med något annat band, också nu med en väl utarbetad dynamik, tar bandet dit de förtjänar att nå. Dit, där Aegis och Empty Vessels Make The Loudest Sound förenar en musikvärld av förunderlighet och begåvning, på ett sätt där förståelsen bottnar.