Bröderna Ekström och The Mary Onettes från Jönköping har för första gången arbetat med en utomstående spelpjäs. Och med den vetskapen har det varit extra spännande att vänta på bandets tredje fullängdare, Hit the Waves, som släpptes idag. Det är producenten Dan Lissvik, som tidigare producerat bland annat The Embassy och Taken By Trees som suttit bakom spakarna. Tidigare har Philip Ekström och bandet gjort allting själva och gett mig en bild av att vara ganska omslutna av sitt eget, och det märks tydligt att en ny part fått ett finger med i spelet. Det känns välbehövt och The Mary Onettes ångrar nog inte att det var just Lissvik som välkomnades ombord på skeppet, även om resan till dagens datum kan ha varit tuff.
80-talsinfluenserna är som vanligt tydliga och de något mer välproducerade synthslingorna och basgångarna vittnar om ett nyskapande Mary Onettes som dessutom dragit ner på indiestuket och gitarrerna som det bär med sig. Texterna är som vanligt inte en dans på rosor, det räcker med att man slänger ett öga på titlarna Evil Coast, Black Sunset och How It All Ends för att förstå att det här är ett album fyllt av vemod. Men samtidigt som Philip Ekströms ord och meningar är melankoliska och dystra kan de likväl fungera i samspel med musiken som glädjespridande. Vackert. Titelspåret har en refräng som sätter sig som en smäck på hjärnan och tidigare nämnda singeln Evil Coast är ruggit bra. Albumet är både med musik och text dramtatiskt och gripande men samtidigt väldigt jordnära och personligt. Stundtals känner jag samma iver som kryper fram när man just upptäckt ett nytt band, det är bara det att det är sex år sedan debuten kom. Värt att nämna är att jag tyckt om The Mary Onettes tidigare album också, men den här gången, i sammarbete med Lissvik når bandet plötsligt nya höjder. Och jag tror inte att jag är ensam om att vilja dansa till The Mary Onettes på festivalerna i sommar.