Precis som tidigare så bygger man på traditioner. Poparvet från den anglosaxiska övärlden är intakt och fortfarande tydligt i överkant. Philip Ekströms röst är på samma gång Edwyn Collins som Robert Smiths. Djup och melodramatisk. Klaviaturen och de smäktande körerna i Love’s Taking Strange Ways är inget annat än en hyllning till Echo and the Bunnymen. Will I Ever Be Ready är lite mer sorgsen, lite mer självömkande i sin uppbyggnad men med samma nostalgi. Samtidigt så är det omisskännliga Labrador soundet ständigt närvarade i den luftiga organiska instrumentationen. Det var efter att ha dumpats av en jätte som Sony som man signade med Labrador 2006.
I det tredje spåret, a Breaking Heart is a Brilliant Start tar man mig tillbaka till nämnda årtionde. Men nu befinner vi oss nu på en Yatch, smuttades på en kulört drink i solnedgången. Allting är mer avskalat och polerat. Besvikelsen blir därför större på 8th of June. En kort, högst ordinär, instrumentallåt med ett sentimentalt piano som gör anspråk på något annat. Tar man den ur sammanhanget blir den däremot aningen bättre
Trots att jag hyser en hatkärlek till hyllningar av pophistorien av herrar som växte upp i den så ser jag istället Love Forever som ännu en direkt kärleksförklaring. Och samtidigt så är förhoppningsvis de fyra spåren bara en teaser. En portfolio över vad man har skapat sedan Islands. Det är för kort för att lova något definitivt men tillräckligt för att väcka hopp.