I en samtid där vi mer än någonsin hyllar artister som utforskar olika genrer kan det vara svårt att veta när det har gått för långt. Ofta kan det vara ett karriärdefinierande steg att pusha sig bortom redan etablerade gränser – dels för att utmana sig själv som musiker men också för att utveckla konsten. Det blir ett statement om att musikerna tar sina fans lika seriöst som sig själva och att de är medvetna om att bra konst är utmanande, stundtals kontroversiell och kan sudda ut gränserna mellan genrer. I bästa fall får vi album som Lebensraum! och Atrocity Exhibition som helt vänder upp och ner på våra förväntningar och får oss att ifrågasätta varför vi över huvud taget kräver att få definiera artister utifrån fastlåsta ramar. I andra fall får vi band som Local Natives och Wild Beasts som i sin strävan att pusha gränser tappar bort en bit av sin autenticitet någonstans på vägen.
Sedan debutalbumet Leave Home från 2011 har The Men utmärkt sig genom att konstant utveckla och leka med sitt sound och fram tills 2014 års Tomorrow’s Hits har de dessutom aldrig tillåtit sig själva att fastna i en specifik genre. De har rört sig från skrovlig och rasande hardcore till en mer klassisk definition av rock med country- och surfinfluenser. Att hoppa från låt till låt i deras diskografi är som att lyssna på fem olika band. Efter ett årslångt uppehåll återvänder The Men nu med Devil Music – tillbaka till garaget och till viss mån även till det sound som etablerade dem på punkscenen i New York i början av decenniet.
Redan i första spåret Dreamer kastas vi in i ett inferno av ljud som är albumets röda tråd. Det är skrikigt och skränigt. Den ena låten hinner knappt sluta förrän det distorterade bruset kickar igång tempot igen på nästa. Melodierna och texterna går nästan inte att tyda genom den raspiga sången. Det hörs att albumet spelades in över en helg i deras replokal och att mycket av sången dessutom improviserades. Det har både sina för- och nackdelar. De spelade i princip in alla instrument och all sång samtidigt och albumet genomsyras därför av en kinetisk kraft – mixningen är så närvarande att du bara behöver blunda för att transporteras till bandets klaustrofobiska och öldrypande replokal.
Vi bombarderas oavbrutet med spår som borde få både Motörhead och Black Sabbath att ifrågasätta sin hårdrocksstatus. Till en början är det berusande med de medryckande låtarna Lion’s Den och Ridin’ On, men ungefär halvvägs in på skivan börjar det låta aningen monotont. I allt brus blir det svårt att särskilja låtarna från varandra och trots sin slagkraftighet tappar det så småningom sin inverkan. Det är inte förrän Patterns, den femte låten på skivan, som The Men låter oss att ta ett andetag. Spåret tar ner tempot och den förvrängda sången och surrealistiska saxofonen som ekar i bakgrunden skapar ett innovativt psychrockspår. Det är albumets mest tillfredsställande ögonblick men tyvärr även stunden det börjar att brista. Andra halvan av albumet känns som en upprepning av den första, förutom titelspåret som är en onödig instrumentell paus innan de två sista låtarna, så trots att skivan bara är 34 minuter lång pustar vi ut när det är slut.
I en intervju följande albumsläppet berättade The Men att de med Devil Music försökte fånga “blixten i en flaska” och trots alla brister så går det inte att förneka att den energin är påtaglig i varenda spår. Devil Music framträder i slutändan nästan mer som ett inspelat bandrep än ett konsekvent album. Även om vi kanske inte är så sugna på att återvända inom en snar framtid lämnar vi åtminstone replokalen med ett någorlunda belåtet leende och en stel nacke från allt headbangande.