The Morning Benders transformerar både sound och syn

The Morning Benders, Pustervik

Betyg: 8 / 10

Jag har aldrig skänkt The Morning Benders någon större tid av min uppmärksamhet. Mestadels har jag avfärdat dem som en kopia av The Shins och deras snarkrock. Solblekt och tillrättalagd surfrock som skapt för att nynna med i; Kaliforniens stränder målas – med hjälp av skaparglädje med rötter i Brooklyn – upp framför en. Ändå har jag ansett det vara för småputtrigt, och deras nya album Big Echo lades ganska tidigt vid sidan och andra releaser täckte upp.

Så förflyttar vi oss från vinylnålen i vardagsrummet till dansgolvet på Pustervik. Upp stiger fyra klanderfria killar, med en sångare till frontman som sätter mitt sällskaps hjärtan  i brand med sina hundvalpsögon och vilsna rörelser. En minut senare har jag konstaterat dagens faktum: The Morning Benders live är väldigt annorlunda live. Med näsorna närmast snuddande vid golvet inleder de ett timlångt projekt som går ut på att shoegazeifiera i princip hela Big Echo till ett åskoväder. 60-talet har precis förstått vad gitarrattacker kan göra med själen. Det är ett musikreligiöst möte som tar sin boning i både det där välkända hjärtat och i vibrerande ben och noiseutslagna sinnen.

Stiches är en alarmerande resa, där skitigt instrumentalhantverk kombineras med silkeslena körer. Den personliga favoriten Cold War – oerhört lik The Drums ”Let’s Go Surfing” i den progressiva refrängen – avverkas också den mästerligt, precis som covern på Fleetwood Macs ”Dreams, vilken i slutändan tyvärr ändå framstår som lite onödig. Anledningen till det finnes om vi backar bandet några minuter.

I Excuses kombineras nämligen allting. Chris Chu beger sig ut i publiken på allsångsjakt, återvänder upp på scen med 200 (?) skrålande människor i ryggen, bandet försvårar publikens gensvar genom att loopa sina röster, skruvar upp gitarrerna, hoppar femtio år framåt i musikens historia och leker A Place To Bury Strangers för en minut. Och när det väl tystnar tystnar det inte ändå. Publikens nynnande lever fortfarande kvar, för att sedan övergå i ett enormt bifall.

Ett tydligt exempel på hur den där västkustsolen lyser igenom den uppdrivna stormen kvartetten skapat. Ett ypperligt bevis på den enorma bred The Morning Benders visar upp. Ett slutgiligt anförande, ett sista övertygande om storheten i deras musik. Kapitulation. Plötsligt, så här i efterhand, uppskattar jag till och med den älskvärda musiken i icke levande format.

Text: David Winsnes