Med ett sound som blandade svävande syntar, arenarocksrefränger och glättig pop var The Naked and Famous debutskiva Passive Me, Aggressive You helt rätt i sin tid. Delar av mig bearbetade fortfarande Cut Copys briljanta In Ghost Colours, M83s Saturdays=Youth och Handsome Furs Face Control. Det var i den bakgrunden jag tog avstamp, och det kändes som Nyzeeländarna gjort precis detsamma. Detta var bara tre år sedan, men det känns som en halv evighet sedan.
Snabbspola fram till 2013, och visst håller debuten fortfarande. Det går inte att förneka allsångspotentialen i Punching In A Dream eller att den psykedeliska rocken i Spank får MGMTs försök på detsamma att framstå som tafatta. Ändå är det en skiva som för mig hamnat lite i glömska, klimatet idag är ett annat. Det råder inflation inom den elektroniska popen, och det krävs mycket för att slå sig igenom det konstanta bruset. Mina förväntningar på andragiven In Rolling Waves är således ganska neutrala.
Det krävs inte många spår för att dra slutsatsen att The Naked and Famous valt att försöka sig på en något mer nedtonad och mörkare väg. Egentligen behöver man knappt lyssna på skivan, utan det räcker med att jämföra omslagen. Den sprudlande lekfullheten från debuten är ersatt med ett dunklare brus. Ett brus som delvis är precis vad bandet behöver, men ganska snabbt blir förutsägbart och nästan lite tråkigt.
Inledande A Stillness bygger och bygger men när det når sin kulmen rycker jag mest på axlarna. Samma mönster följer en majoritet av spåren, och skivan som helhet. Det är en otroligt gedigen grund som växer och växer, men där Passive kanske ibland hade för många crescendon lyser de nästan med sin frånvaro på Waves. Visst finns de där, men de är sällan så överväldigande som uppbyggnaden gett sken av att de ska vara.
Med det sagt så är det här inte en dålig skiva, inte alls. Den nya riktningen visar att man vill och vågar försöka sig på något nytt, problemet är snarare att det nu är det enda man vill göra. Förutom Hearts Like Ours (där man visar att man visst kan göra fantastiska poplåtar) och We Are Leaving skulle jag ha svårt att namnge några av de övriga spåren. De är helt enkelt för snarlika, och vissa helt enkelt överflödiga. Få är dåliga låtar, men då majoriteten klockar in på fem minuter leder det till en lång skiva. 55 minuter är på tok för långt för en skiva som detta, och att peta ut en eller ett par låtar hade inte skadat.
Lägg dem som b-sidor på en singel eller släpp dem på en deluxe-utgåva istället . Idéerna och energin finns där, men med ett alldeles för monotont sound så tappar jag intresset när jag försöker ta mig igenom skivan i ett svep. In Rolling Waves är en skiva som gör sig bäst i kortare episoder. Livepotentialen finns absolut där, och med förhoppningar om mer varierad setlist ser jag ändå fram emot deras besök i Stockholm i höst.