Trädgårdsföreningen
The National
Garden, 6/6 – 2018
Publicerad: 7 juni 2018 av
John Jonsén
National-dagen. Först känns det som ett lite för välplanerat skämt. Att dra hit ett av världens största indieband på vår födelsedag som nation, bara för att man kan. “Haha, skitkul”, tänker man och går vidare. Nationaldagsfirandet är däremot långt ifrån det enda som är urtypiskt svenskt. Innan The National går på scen är köerna lagom jobbiga, publiken är lagom förväntansfull och alla på barområdet är lagom onyktra. Ingenting är någonsin mer än lagom. Det gäller även The National, som har insupit kvällens mellanmjölkskultur och presterar på ständig minimistandard.
Lyckligtvis är The Nationals lägstanivå högre än majoriteten av alla band i cirka hela världen, men med tanke på hur fenomenalt bra de normalt sett kan prestera känns det som att de har lämnat ribban för högt sedan sist. Inget av introspåren Nobody Else Will Be There och The System Only Dreams in Total Darkness känns lika monumentala eller slagkraftiga som i studioversion, men det låter nog sammansvetsat och känsloladdat för att det ska förmedla någon sorts förnöjd värme i kroppen. Walk It Back och Guilty Party åker med samma växelläge och gör ingen besviken, eftersom det inte finns något momentum att tappa. Bryan Devendorf tappar en trumpinne mitt i Slow Show och sackar ner låten, men det gör ingenting. Matt Berninger glömmer bort texten till Pink Rabbits, bandet lämnar den helt och hållet för att raskt gå vidare till Carin at the Liquor Store. Ingen verkar särskilt upprörd, eller ens uppgiven. När ingenting är innerligt emotionellt investerat, finns ingenting heller att förlora.
-
När The National väl försöker röra sig bort från lagom-stämpeln med Bloodbuzz Ohio lyfter stämningen något, med tämligen mer vild publikrespons och med två herrar längst bak i publikhavet som drar fram varsin dyr cigarr. Berninger tar i lite extra whiskyröst och VHS-motivet på backdroppen/filmduken flimrar febrilt i takt med låtens klimax. Både Day I Die och Graceless hade behövt samma energiska insats – låtarnas höga tempo kan inte rädda dem på egen hand. Visst, det är mäktigt när Berninger dyker ner i publikhavet under sistnämnda låt, men det känns mer tvångsmässigt än spontant. Mer för att leverera det som förväntas av dem, än någonting annat.
För de som bekantat sig med The Nationals liveframträdanden sedan innan (på Way Out West 2014, 2010 eller 2008, till exempel) vet att de alltid sparar det bästa till sist, och i vanlig ordning har de fläskat på spelningens slutskede något grandiost. Fake Empire lockar fram några charmiga lufttrumpetsolon i publiken, fortfarande outgivna Rylan lämnar oss med den ständiga tanken att bandets framtid ännu är ljus, Mr. November är lika förkrossande vacker som alltid, ärren som de högoktaniga bryggorna i Terrible Love lämnar i kroppen svider underbart likaså. Ni förstår poängen. Men vad vore en The National-spelning om du inte hade lämnat området lite mer hjärtekrossad och ändå lite mer hel som människa? Det är precis vad som förväntas av ett band som universellt anses vara bortom det unika. The National presterade nog mycket för att bevara den tanken, men ingenting för att utmana den. Kanske är det förbannelsen av att vara i lilla landet lagom på lilla landet lagom-dagen.