”The National levererar poetisk ångestrealism”

The National

Azalea, Way Out West

På låten 29 Years från The Nationals självbetitlade debutalbum sjunger Matt Berninger “You know I dreamed about you / For 29 years before / I saw you”. Denna text kom att återanvändas sex år senare i låten Slow Show. De tre raderna upprepas flera gånger i slutskedet av låten. Det hade lätt kunnat bli corny. Men när Matt Berninger i en dryg halvminut tar orden i sin mun förvandlas de till någonting mycket mänskligt. Det finns en simpel uttrycksfullhet som drar ned en i mörkret. Allt The Nationals frontman sjunger om träffar. Som om ens minnen anpassar sig. Efter honom.

Det är inte bara Berninger som gör The National till en av Way Out Wests mest intressanta akter. På senaste plattan High Violet har trummorna tillåtits växa fram mer än tidigare och tillsammans med de febriga gitarrslingorna adderas en än mer ångestladdad stämning. Tyvärr dras den instrumentala skickligheten ned en smula under spelningen då basen är alldeles för hög för att det ska vara rimligt. Detta resulterar i att sången inte alltid hörs och ett par tillfällen av otrevliga ljudbildsstörningar.

Ändå är det ett ännu bättre band som återvänder till WOW två år senare. Denna gången är Berninger vaken redan från början och när Mistaken For Strangers spelas som andra låt är hela bandet ett brinnande indierockinferno. Det är också ett ypperligt bevis på hur mycket bandet har utvecklats: när man gästade för två år sedan var just den låten den absoluta höjdpunkten, idag är den, trots väl genomförande, inte i närheten av att hota toppen.

Afraid of Anyone, kretsande kring en försvarande fader i en förändrande värld, är en krackelerande samhällsberättelse som dessutom har en av årets mest medryckande avslutningar, där bandet fullkomligt släpper loss all den kraft som orden bär på. Nämnda Slow Show är relationspoesi när den är som mest jobbig att höra och får knappast bara mig att kollapsa i tysta ångestattacker.

Det skulle dock vara fel att bara nämna Berninger som en textförfattare. På scen stänger han ute det mesta och lyckas på så sätt släppa in oss, hur emotsägande det än låter. Genom att ignorera publiken och istället kastar ur sig känslor, ord och uppgivna skrik är han sin musik personifierad. Squalor Victorica och Mr. November är närmast jobbiga att titta på. Det känns som att smygtitta genom fönstret, kika på en miserabel ensamjul eller ett vardagsrum där tvn är det enda sällskapet.

Jag skulle mer än gärna  byta bort fem av konsertens låtar endast för att ersätta dem med About Today. Jag hoppas förgäves på att få gråta till frågan ”How close am I to losing you?”. När Matt Berninger sjunger ”I don’t have the drugs to sort it out” sluts ändå cirkeln. De epilepsiryckande gitarrerna sväljer inte bara hans röst in i ett dimmigt skimmer av ljud. Utan också våra själar; musik för våra svaga stunder.

Text: David Winsnes

Foto: Magnus Olsson