The National
Øyafestivalen, 6/8 – 2014

En skulle kunna tro att ett band som The National tjänar på en medelålders och drucken publik. I princip alla låtar handlar ändå om medelålderns kval och ångest – och de som är från en ungdoms perspektiv, I Need My Girl till exempel, är skrivna med en medvetenhet om vilka stunder som verkligen var viktiga och är bra mycket vuxnare än vad de varit om de faktiskt varit skrivna i ungdomen. Sångaren Matt Berninger är i sin tur känd för att vara mer eller mindre jättefull på sina konserter.

På Øyafestivalen, Oslos motsvarighet till Way Out West, är det överlag en väldigt medelålders och även ganska drucken publik. Men i jämförelse med när jag såg dem förra året, inför ett enormt och ungt publikhav på polska Open’er Festival, är det omöjligt att säga att The National tjänar på de rådande omständigheterna. Det som då var en mäktig upplevelse tillsammans med en publik som verkade vara i synkroniserad extas, är nu inte riktigt detsamma när publiken är gles (om än stor) och har det vanliga problemet i att bada i för mycket självmedvetenhet för att bryta ut i det kaos som The National live mår som bäst i.

Matt Berninger gör till en början heller inte mycket för att få det att hända. Han står lutad över sitt mikrofonstativ med solglasögon på och sjunger lika vant som det jobb som det för honom faktiskt är, som om han packar varor på lager för hundratusende gången. Han verkar inte finna motivation i den ölsippande publiken och sjunker in i en distans till omvärlden. I stället är det ett par (till synes improviserade) gitarrsolon från Bryce Dressner som blåser liv i konserten. En kort stund är konserten ovanlig ur The National-synpunkt då inte alla ögon vilar på Matt Berningar och hans upptåg på scen utan också på övriga bandmedlemmar, som som vanligt är bärande i musiken.

En stor och viktig del av att uppleva The National live går ut på att skrika med i deras oändliga skatt av fantastiska textrader – och om en inte har något problem med att höras mest i publiken går detta utmärkt. Men precis som med allt annat denna tidiga sommarkväll så trappas det under andra halvan av konserten upp och igång. Berninger släpper stativet och vandrar runt på scen, häller sedvanligt ut en hjärtskärande mängd vin på golvet och tar till sist också av sig solglasögonen. Han har en don’t-give-a-fuck-attityd som tillåter honom att bryta upp sina texter, som det upprepande “you’re the voice that’s swallowing my soul soul soul soul” där han efter några varv börjar skrika “soul soul soul soul soul soul soul soul” (osv), kastar micken i golvet och går därifrån. Den senare delen av konserten är han konstant underhållande och det gör att publiken i sin tur blir mer uppsluppen.

När Berninger till sist klättrar rakt ut i publikhavet under livefavoriten Mr. November är det väntat (det verkar snarare vara regel under denna turné än ett stundens infall), men ändå förlösande. Han sjunger “I used to be carried in the arms of cheerleaders” samtidigt som en våg av händer sträcker sig för att snudda vid honom. Ett stort fan som stått framför mig hela konserten och sjungit med i alla låtar springer fram till honom och ger honom en stor kram. Han plockar upp ett barn i tioårsåldern på sina axlar och springer runt med honom ett bra tag, innan han snällt går tillbaka till föräldrarna och lämnar barnet där.

Sammantaget är det en konsert som lider av sina omständigheter, såsom dagsljuset, den alldeles för korta speltiden och den ljummet engagerade publiken, men också av att bandet såhär i slutet av en lång turné inte direkt glöder av energi. För ett band vars musik till stor del handlar om att känna sig distanserad till omvärlden är detta inte ett ruinerande problem – men den stora magin uteblir, trots Berningers upptåg och låtarnas faktiska genialitet.