The National
Roskildefestivalen, 6/7-2013

Att The National spelar tre gånger i Danmark under året, varav två av gångerna är på mindre klubbar (den minsta genomfördes för ett par veckor sedan inför endast 400 personer), men på grund av problematiska omständigheter inte lyckats få till ens ett stopp i Sverige är förstås förkastligt. Att missa The National spela i mindre inomhuslokaler är också en stark livstveksamhet. Det har jag gjort under hela min existens. Det har blivit en loopad grej, att först ofrivilligt undvika att närvara när det är dags för klubbspelning för att sedan gå ur ide och hitta fram till dem på festival. Way Out West 2008. Way Out West 2010. Roskilde 2013.

Det är en personlig musiktragedi av den anledningen att The National verkar växa flera dimensioner bortom tält, fält och festivaler i stil med Melt (nödrim). Man blir lätt en nördig dåre och börjar behandla setlists som det viktigaste världen har att erbjuda. På Roskilde och på sommarens övriga festivaler spelar Ohiokvintetten 19 låtar. Vanligtvis på Trouble Will Find Me-turnén avverkas 24 låtar. Exempel på låtar som faller bort: känsloepidemin About Today, allsångsutvecklade avslutningsnumret Vanderlyle Crybaby Geeks, ibland oerhört starka Runaway och Secret Meeting, ibland fina, lite förbisedda The Geese of Beverly Road, och ibland nya kärnspåret Pink Rabbits (tanken på att tillsammans sjunga ”You said it would be painless / It wasn’t that at all”-delen!). I slutändan blir det en mycket subjektiv viktmätartävling av låtlistorna men att The National i sin festivalsetlist väljer ut bleka spår som Squalor Victoria och Apartment Story från Boxer istället för någon av de uppräknade ter sig smått oförståeligt.

Eftersom Matt Berninger, Aaron Dessner, Bryce Dessner, Bryan Devendorf och Scott Devendorf tillsammans bildar ett band med löjligt hög lägstanivå på både låtar och scenuppträdande blir deras Roskildespelning – den kanske största i deras karriär – ändå en vacker historia, inte minst om man ser till sammanhanget. Med små gester har The National tagit sin rock ända upp till en av världens största musikfestivalers största skådeplats. Plötsligt står de där och verkar vackla inför synen. De är ju bara människor, ja, kanske mest mänskliga av alla de akter som spelar framåt kvällstid på Orange Stage under Roskilde 2013. Medan många yrar runt med stålpsyke och presenterar sina hits är åsynen av ödmjuka The National i jämförelse en total omställning. Inte heller den delen av spelningen är optimal – något intimare, något småskaligare, något mindre solljus och man hade kanske till och med glömt avsaknaden av vissa musikstycken.

Berninger vankar rastlöst av och an och hans samspelta band rör sig ledigt men artigt strax bakom. Det tar sin tid, men till slut exploderar det på allvar. Först i England och sedan i de neurotiska spåren Terrible Love och Mr. November, vilka av den fascinerande extroverta sångaren framförs en bra bit ut i publiken. De tar mer än en timme innan de blivit tillräckligt varma i kläderna för att visa varför de verkligen står överst på postern men när de väl gör det är det ett av hela festivalens överlägset bästa ögonblick.