Om den här recensionen vore en unboxing-video skulle förloppet se ut som följer: vi öppnar Sleep Well Beast och finner The Postal Services mästerverk Give Up tillsammans med The Nationals förra album Trouble Will Find Me. Vi hittar även (i vanlig ordning) taxikvitton, dyrt rödvin, manschettknappar som doftar herrparfym, antidepressiva läkemedel, inträdesbiljetter till Museum of Modern Art och den senaste versionen av iPhone. Sleep Well Beast passar både som bakgrundsmusik på vernissaget och som intim gråtmusik i dunkla vardagsrum.
Temat för skivan stavas skilsmässa, men det skulle kunna sägas om alla album The National någonsin spelat in. Det är så handen-i-handsken att bandet inte behövt förändra sitt låtskrivande ett dugg. De elektroniska inslagen är mer rekvisita i musiken än något som förändrat dess grundvalar, men ändå ett trevligt inslag som åtminstone ger albumet lite särart i jämförelse med tidigare släpp.
The Nationals musik kräver eftertanke. Sångernas texter är som att se bortom orden rakt in i Matt Berningers vindlande tankegångar. Det kan verka skevt och främmande första gången man befinner sig där mellan hans öron, men kanske har vi hunnit vänja oss vid hans absurt vackra diskbänk-möter-drömvärld den här gången. En textrad som ”Young mothers love me, even ghosts of girfriends call from Cleveland” skapar inte längre motstånd utan en trygg känsla av att vara tillbaka i The Nationals värld.
Men med eller utan förlösande WTF-reaktion så är texterna vackra och faktiskt svåröverträffade bland samtida låtskrivare. Berninger kastar sig obemärkt mellan det omöjligt kryptiska och det sårbart närgångna.
This one’s like your sister’s best friends in a bath, calling you to join them / Can’t avoid them
This one’s like your mother’s arms when she was young and sunburned in the ’80s / It lasts forever
Raderna ovan är enligt Berninger en beskrivning av två olika drogpreparat, men är packade av information. Drogerna blir en sorglig eller komisk ram för nostalgi, familj, sexualitet, generationsklyftor, evighet och mycket mer. Tillsammans med skimrande popmelodier någonstans mellan postpunk och softrock är The National lätta att avfärda som mumlig deppmusik for vilseledda pappor. Kanske är exakt detta bandets essens, men vem sa att det måste vara något negativt?
Deras utveckling har alltid varit långsam på gränsen till omärklig, och frågan är om vi nu nått nollpunkten – för de som kan sin National är det nästan ingenting på albumet som skaver eller överraskar som tidigare. Sleep Well Beast ger oss mer eller mindre precis vad bandets fans förväntar sig. Lyckligtvis förväntar de sig genomarbetad, ambitiös popmusik med litterära kvaliteter och en konstnärlig tvist, något The National aldrig varit sena med att leverera.