The National
Stockholm, 4/11 – 2017

Innan den här spelningen gjorde vi det smått omöjliga i att summera The Nationals karriär. Sju album skulle kokas ned till bandets tio bästa ögonblick. Det är en känslomässig berg- och dalbana att staka sig genom Matt Berningers allt som oftast utblottande texter, men det är just den nakenheten som gör att de gång på gång träffar rätt. Ett vanligt band går in i märgen en gång med lite tur, The National är dock inget vanligt band, de sliter upp bröstkorgen mest hela tiden. Bara där förstår ni svårigheten i att välja en låt före en annan.

Det hela artar sig när bandet ska kliva ut på Annexet för den första av två kvällar – det går ett enormt jubel som om de vore rockstjärnor av digniteten större. Och visst är de snudd på det, ett band som låtit relationsdraperade texter omfamna arenor.

Berningers hesa röst är både len som honung och som en kraxande kråka. Stundtals spricker det när han tar i från tårna, lite som när Thåström forcerar fram helt ostoppbar. Det gör inte så mycket – vetskapen om att varje ord framträds både med känsla och rädsla ingjuter det förtroende som The National byggt upp med sina lyssnare. Att det första som sångaren säger från scen är att Bryan Devendorf, bandets trummis, behöver en drink handlar förmodligen lika mycket om att avdramatisera det hela som om en faktisk törstsläckare. Varje spelning är nämligen en kamp med Matts inre demoner – en scenskräck som rödvin tycks vara den enda lösningen på.

Trouble Will Find Me-spåret I Need My Girl lyfter till oanade höjder när dess graciösa arrangemang seglar ut från högtalarna. Kanske högst av dem alla inledningsvis, trots att vi serveras publikfavoriter som Afraid of Everyone och Bloodbuzz Ohio.

Spelningen pendlar på flera plan, från betydligt lågmälda ballader till euforiska arenadängor. Det är tydligt att gensvaret från senaste albumet Sleep Well Beast sviktar mot en aggressiv Mr. November, där Matt kastar sig ut mot kravallstaketet och förändrar sinnebilden av The National. Det är också i den här andan som The National berör på djupet, som när han strövar ut i publikhavet under Terrible Love som om han vore Guds frälsare.

Det är inte alltid perfekt – några gånger skaver ljudet, ett par gånger spricker rösten och någon låt hade med enkelhet kunnat slopas. Men på det stora hela placerar han hela sitt hjärta i händerna på oss, oavsett om han lever ut sina rock’n’roll-drömmar eller sjunger desperat om att hålla hårt i någons hand. Det bästa av allt – du behöver inte vänta sju år på att de återvänder till Stockholm, en favorit i repris väntar redan i kväll.