The National
Trouble Will Find Me

21 maj, 2013
Recension av David Winsnes
9

”You should know me better than that”, upprepar Matt Berninger i öppningslåten I Should Live in Salt. Men att lära känna The Nationals frontman är inte det enklaste, åtminstone inte om man försöker gå genom musiken. Det har sagts att nya Trouble Will Find Me inte lär bli lika personlig som triumferna Boxer och High Violet men it’s always personal med Berninger.

“I won’t need any help to be lonely when you leave me”, sjunger han på Slipped. I bakgrunden tassar bröderna Devendorf och bröderna Dessner försiktigt och delikat, som om de vet bättre än att störa en röst som bara växer med åren som går. Tre spår senare stängs Pink Rabbits med orden ”You said it would be painless / It wasn’t that at all”. Trouble Will Find Me innehåller hopp men det kommer från en mycket blek, djupt sargad plats. Döden tas upp flera gånger, inte sällan i form av en liknelse för någonting annat.

På förhand har det sagts att denna sjätte fullängdare ska vara The Nationals mest aggressiva alster till dags dato. Tänk på låtar som Mr. November och Secret Meeting med den formuleringen i huvudet. Förhandssnacket stämmer inte. Trouble Will Find Me är snarare en förhållandevis långsam historia med en svärta som påminner mer om Alligator (…undantaget just de två nämnda låtarna då) än de två senaste skivorna. På samma sätt som det är svårt att få grepp om sångaren tar det tid att komma nära inpå arrangemangen. Intrikata melodier som å ena sidan känns totalt utblåsta på materia i sin tomhet – å andra sidan har de polerat upp energin från tidigare i karriären, något som inte minst märks på de temporika trummorna. Just den delen av instrumentationen kan också stundtals bli The Nationals fall – eller snarare semi-problem – då de riskeras att överanvändas till monotoni. Därför är en låt som nämnda (fallfärdiga) Slipped mycket välkommen.

Ljudbilden på Trouble Will Find Me är detaljerad men inte kvintettens mest dynamiska hållplats. Istället för att fylla varje sekund med ljud har de valt att öppna fönstren. Och det är i rummen ögonlocken kittlas. Skillnaden jämfört med det som varit är marginell – The National är fortfarande ett band som anklagas för att spela och skapa samma låt 108 gånger i rad – men lyssnar man noga och länge börjar nästan varje låts konturer veckla ut sig.

Sea of Love och Graceless är de mest arenavänliga styckena och tillsammans med This is the Last Time står de i bjär kontrast till de mäktiga torn som formar resten av verket. Demons känns som en uppföljare till föregångarens Sorrow och Runaway har fått ett yngre syskon i Heavenfaced, vars sångnummer de sista en och en halv minuterna kan vara albumets stora höjdpunkt. Jag tror aldrig han har låtit bättre.

En vana vokalisten fört vidare från High Violet är hans orädda sätt att trycka på meningar han finner bärande. För tre år sedan skrev jag att han vågar upprepa sig och hur det bidrar till en mer dysfunktionell känsla. Han har mötts av kritik från vissa håll för detta grepp; man har hävdat att de senaste årens benägenhet att fylla låtarna med repriserande one-liners tyder på att han tappat sitt mer målande sätt att skriva. Men Berninger har hittat ett smått unikt uttryck. I hans händer börjar orden bulta, levererade med ett patos som förvandlar honom till en poet i ordets rätta bemärkelse.

Matt Berninger har hunnit bli 42 år gammal. NME skrev att Trouble Will Find Me handlar om att åldras, något han själv i efterhand dementerat. ”Jag tycker inte att den är deprimerande, den handlar mer om vad man kan göra med livet och hur man gör goda saker som håller längre än du någonsin kommer att göra”, sa han till Fuse.

För ett par år sedan blev han pappa (en rädsla som High Violet-låten Afraid of Everyone behandlar) och det är förmodligen ingen tillfällighet att frontmannen börjat tänka mer i de existentiella banorna sedan dess. Han kan lugna sig med att medlet han använder för att lufta sina frågor i sig ger svar. Trouble Will Find Me är ett nytt storverk, det femte på tio år, från ett band som står still i en jäktande samtid. Det kanske är dags att börja fundera över om The National fuskar. Deras självbetitlade debut från 2001 är knappast fläckfri men samtidigt det enda som tyder på att brödraparen och den alltid så ensamma Matt Berninger inte hittat en särdeles bra indierockkokbok i något dammigt, undangömt rum.

”I can see the glowing lights / I can see them every night / Really not that far away / I could be there in a day”. Så inleds pianoburna Hard to Find, albumets fyra sista minuter. Det är vackert och nära och Berninger låter yngre. Ja, här göms även hopp. Att måla ett synligt ljus kan vara det smartaste och samtidigt mest rörande beslut Berninger tagit.

[ur Festivalrykten no. 05]

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 47 [name] => The National [slug] => the-national [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 48 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 72 [filter] => raw ) )