Hela idén om The Pains of Being Pure at Heart som band tycktes ha kastats om när trailern för Days of Abandon släpptes i februari. Som enda bandmedlem framträdde sångaren Kip Berman i några filmsekvenser till Art Smock där hans röst stod ensam mot en akustisk gitarr. Idag, med facit i hand, ter sig konstellationen inte som ett soloprojekt, men som ett band med löst flytande struktur. Majoriteten av de tidigare bandmedlemmarna har bytts ut samtidigt som musikens kärna kvarstår – The Pains of Being Pure at Heart är fortfarande Brooklyns mest brittiska band.
Med ett Belle and Sebastian-minnande omslag och en lika The Field Mice–refererande som mördande twee låttitel i This Love is Fucking Right! stod det redan på debutalbumet klart att Pains bar sina influenser som på plakat. Av samma anledning förklarades uppföljaren Belongs välproducerade gitarr-dist som ett försök att visa att de inte bara influerats av ledsen popmusik från Skottland. Fem år efter debuten är de ett stort namn även utanför den perifera indiepopscenen, där Berman använder sin position för att ständigt lyfta fram nya namn i ljuset – nu senast var det Makthaverskan från Göteborg. Och i samma takt som man rört sig ut ur den förbisedda subkulturen har musiken genomgått någon sorts socialisering: Days of Abandon står redo att omfamnas av den ickeexcentriska, icke-cardiganbärande allmänheten, lika mainstreamtangerande som sin föregångare.
Men medan låtarna på Belong urskiljdes genom lager av tunga gitarrer är det ljuset och lättheten som särskiljer Days of Abandon från allt Pains gjort tidigare. Den nytillkomna medlemmen Jen Goma, vars röst vi vanligtvis hör i drömpopkollektivet A Sunny Day in Glasgow, förkroppsligar allt det här i de låtar hon sjunger – redan tredjespåret, The Smiths-efterkonstruktionen Kelly, bär hon upp ensam men så fjäderlätt naturligt att hon genast framstår som en fundamentalt viktig del av bandet. Varje textrad förmedlas med brinnande övertygelse, även där autopiloten i Bermans låtskrivande råkar skina igenom. Men den sömniga passagen tar han själv på sig – Beautiful You följs upp av Coral and Gold och tar form som två försök till någon sorts stadiumindie – men visar mest att priset för den där socialiseringen ibland blir för högt, med ett totalt utplånande av friktion och känsloladdning som resultat.
Därför blir Days of Abandon som bäst där pretentionerna slutar och de skamlösa stölderna tar över: Until the Sun Explodes är en av höjdpunkterna, inleds med I Break Horses-syntar och bryter ut i en Just Like Heaven i shoegazeformat. Exakt så, varken mer eller mindre. Pains brinner för pop och det är i deras nästan guilty pleasure-insmickrande anthems som de antänds. På Life After Life verkar visionerna ha fallit på plats och tagit form som en lika medryckande enkel som emotionellt tillgänglig semi-closer. Med Kelly Pratts (Arcade Fire, Beirut) sparsmakade trumpet i bakgrunden och Jen Gomas övertygande sång i förgrunden lyckas Pains vinna i både mognad och integritet på samma gång.
Kip Berman må fortfarande referera till gamla åttiotalsband i sina låtar (se den avslutande raden om Felt i Art Smock), ge dem töntquirky namn som Masokissed eller snudda vid att göra dem till covers – men omgiven av nya musiker är The Pains of Being Pure at Heart något helt annat, mer moget och nyanserat, än för fem år sedan. Nu återstår bara att behärska det fullt ut.