En grupp skrattande barn springer på led in i en lekpark, slår sig ner på marken med gatukritor och täcker den med raketer. Det är här, ungefär en minut in i musikvideon till den nya singeln Check My Heart, som The Pastels lyckas sammanfatta sitt syfte och sin rörelse i bara ett par filmsekvenser. Med ett avstamp i postpunken lade bandet tillsammans med akter som Beat Happening, Talulah Gosh och The Vaselines grunden till vad som skulle komma att bli 80- och 90-talets medelklassmotsvarighet till punken – det där vi brukar kalla för twee, anorak-scenen eller C86 (efter ett av NME:s blandband där bland andra The Pastels var inkluderade). Punkens arga män hade nu bytts ut mot veka och skötsamma ungdomar, aggressivitet mot melankoli, politik mot förälskelse. Men kvar återstod en kompromisslös och lekfull inställning till musikindustrin och en längtan bort från vuxenvärldens gråa och meningslösa tillvaro. Genom att i musiken söka sig tillbaka till uppväxtårens naivism, fantasi och intentionsfria lycka kunde The Pastels och deras gelikar räddas. Allt de ville var att trots sin ålder på tjugo-någonting få gå en dag och typ, sätta sig ner och måla på marken igen.
I dag har The Pastels hunnit ikapp tiden och blivit nästan lika normala medelålders samhällsmedborgare som de flesta. Under de 16 år som gått sedan det senaste riktiga albumet har kärnmedlemmarna Stephen McRobbie och Katrina Mitchell levt rätt vanliga liv, försörjt sig som bibliotekarie respektive grafisk formgivare men också exempelvis tagit sig tid att spela in ett filmsoundtrack. Även på Slow Summits framträder på flera spår samma sorts lågmäldhet som musiken i någon livsbejakande dramafilm i morgonljus. Under den långsamma, vackra passagen av låtarna After Image och Kicking Leaves krävs det stor viljestyrka för att inse att detta faktiskt är samma band som på sin debutskiva tjoat ”Oh yeah you can get ’round town in a bus! / You can get ’round town in a train! / Yeah get ’round town in a taxi! / But you can’t get ’round in an aeroplane!” som vore de självaste Jesus And Mary Chain.
För ett par år sedan berättade Annika Norlin i Sonic om de album som varit hennes största inspirationskällor under skapandet av den nya Säkert!-skivan. Där nämnde hon bland annat The Radio Depts Pet Grief för att den rymde någon slags underliggande känsla av tyst revolution, som hon också ville komma åt. Jag kommer att tänka på det där när jag lyssnar på Slow Summits, som snuddar vid ungefär samma punkter. I Night Time Made Us sjunger Stephen nostalgiskt om att sitta bakom sina föräldrars hus, besöka sin favoritkyrkogård, om att ”I wanted to be more like you / The night time colours remind me of things we used to do”. Den här sortens romantiska men sansade tillbakablickande gör Slow Summits till ett minst lika stort ungdomsuppror som deras klassiska Nothing To Be Dones rader ”The past is a disaster / and the future’s coming faster now / what do you say, we go and get a beer?” Det handlar bara inte längre om att höras mest, vara konstigast eller minst allvarlig i ren protest. The Pastels har bara bytt utgångsläge, från stora jeansjackor och kyrkogårdshäng till att skapa någon sorts livsmening inifrån vuxenvärldens innersta rum.