The Postal Service, Primavera Sound, 23/5-2013
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Med havet i ryggen och Primaveras största scen i blickfånget är detta en av festivalens mer välbesökta spelningar, med all rätt. Återföreningar på festivaler är farligt, ibland slutar det i pinsamma misstag att återuppleva forna glansdagar och, mer sällan, i något man drömt om sedan barnsben. The Postal Service, skulle det visa sig, tillhör den senare. Samspelet mellan Ben Gibbard och Jenny Lewis är fint, och de kompletterar varandra väldigt bra. Både röstmässigt och sett till scenspråk, Lewis tar exempelvis med all rätt mer plats när Gibbard beger sig till trumsetet – en kul och stämningsförhöjande detalj. Visserligen kan jag ibland undra hur många gånger de, med bara ögon för sin bandpartner, ska vandra mot varandra i en flörtande dans.

I mångt och mycket lever låtarna på Gibbards förmåga att skriva melodier, snarare än den elektroniska produktionen. 2003 var detta revolutionerande, nu tio år sedan kan det ibland kännas en smula daterat. Synten är den nya gitarren, och Indieboda är nu Electroboda. Detta faktum till trots är publiken är peppad, och allsången i Sleeping In ger mig gåshud. Även när tempot plockas ner är det upplyftande även om det ska mycket till för att jag ska börja tänka på annat en kväll som denna. Om jag ska vara orättvis jämför jag med deras spelning på Coachella, där hemmapubliken är helt enkelt omöjlig att slå. Här känner man till hitsen, men inte så mycket annat vilket gör att man aldrig kan ligga kvar på toppen spelningen igenom. De första raderna består dock till mångt och mycket av medelålders kvinnor, och de kan texterna utan och innan. Lite längre bak är det en annan historia. De nya låtarna är det inte många som kan, om det beror på åldern eller att de helt enkelt saknar samma kvalité låter jag vara osagt. Dntel sköter elektroniken, och titt som tätt nyttjar han sin talkbox till min förtjusning. Tyvärr så rundar det lite smått vid två tillfällen under spelningen vilket krossar den stundtals mysiga illusionen.

När det sedan är dags för Such Great Heights är allt smågnäll om publiken som bortblåst. Det är en av 2000-talets absolut vassaste poplåtar, och det märks. Jag, och halva Primavera med mig, befinner sig i extas. Resten håller sina smartphones i luften, och dansar för allt vad de är värda. Sången som hållit hög nivå även tidigare är nu pitch perfect och jag undrar nästan om det inte är playback. Det hela är otroligt imponerande och det är en urladdning som heter duga. Att sedan avslutande Brand New Colony inte når samma extrema höjder är inte så konstigt, men det är en mäktig avslutning på en heltimmes hitkavalkad.

Foto: Dani Canto, Primavera Sound