The Prodigy, Dans Dakar 1/6
2013

Essex-producenten Liam Howlett grundlade The Prodigy redan 1990. En tid som präglades av ravekulturen och den kulminerande drogliberalismen. Två faktorer som färgat bandets musik ganska ordentligt. Vi ser hur artister väljer att hoppa på musikaliska trender; dubstep, glitch och trap. Och det skulle vara ganska enkelt för ett band som The Prodigy att bara hoppa på tåget, få en ny make och sedan köra. Men The Prodigy står mer eller mindre på samma grund som för 23 år sedan. Trots en samtid som briserar och är på gränsen till omöjlig att hänga med i. Dagligen föds subkulturer, inte minst inom det elektroniska spektrat som närmast bör ses som en djungel. Visst, jag ska inte försköna sanningen, även The Prodigy låter sig påverkas av dubstep-vågen, om än i mindre omfattning, det är dock i huvudsak den käftsmäll till drum’n’bass som smattrar som tydligast i hörselgångarna. Med andra ord, få band låter lika rätt 2013 som 1990. Om det är substanser eller det hektiska turnélivet som lyckats konservera deras explosiva helvete till show i detta utsökta skick vill jag hålla osagt. Men det är fängslande hur deras banbrytande våg av musikalitet återföds även om den här kvällen är en direktlänk till 90-talet.

Lika mycket som det här är en kväll för de som inte var med när de begav sig är det här är en kväll för nostalgiker. Voodoo People har vält fester sedan magtröjor blev mode, den här kvällen är inget undantag. Besten The Prodigy är Dans Dakars allra största bokning och det märks inte minst på uppslutningen. Festivalen har sedan första början haft problem med att leverera alldeles för stora scener i relation till publikhavet, för en gångs skull känns det dock som att ekvationen går ihop. Voodo People lyfter som en raket på nyårsafton och exploderar inför en publik som är nära orgasm. Magnus Uggla sjunger om 4 sekunder här snackar vi 90.

Grejen med The Prodigy är att det bara finns ett enda läge. Det är allt eller inget. Och under sina 23 år har de bara visat upp det som innebär att krossa allt och alla. Det kanske låter som en klyscha att kalla dem en ångvält som kör över oss, men i kontexten den här aftonen finns det få saker som känns lika nära en ångvält. Med åren, eller rättare sagt sedan 94, har de rört sig från nedstängda industrilokaler till stora arenor. En spelning på Dans Dakar blir nästintill intim i jämförelse med när de låter Breathe vibrera i luften inför 70 000 personer.

För några år sedan röstades Omen fram till årets festivallåt i Europa, men det märks att den vågen aldrig sköljde över Sverige. Förvisso hoppas det, man får en armbåge i bakhuvudet och ser knytnävar i luften, för det är lite punk i det hela, men allsången, var är den? Live är låten som uppbyggd för en duett med publiken, men i brist på tillräcklig sånginsats tvingas Maxim Reality och Keith Flint ta över de verser som annars är självskrivna åt ett gapande publikhav. Där och då tar det ut sin rätt; antingen är The Prodigy några nummer för stora för festivalen eller så är publiken några nummer för liten.

Invaders Must Die gav nytt liv i The Prodigy, även om de för all framtid kan leva på singlar som Smack My Bitch Up och Firestarter. Givetvis blir den effektfulla sit-downen under hårresande Smack My Bitch Up ett ögonblick utöver det mesta. Det finns något magiskt i hur de bjuder in publiken och hur gensvaret växer under spelningens gång. Personligen föll jag omkull redan i Thunder. Men jag hade behövt en moshpit från den tiden då man kastade kött på Dennis Lyxzén i Refused. Supreme-kepsar vet faktiskt ingenting om moshpits.

Foto: Alexander Tillheden