Green Stage
The Prodigy
Northside, 10/6 – 2017
Publicerad: 13 juni 2017 av Noa Söderberg
”Moshpit ikke tilladt” står det på de stora skärmarna strax innan The Prodigy ska börja spela. Förståeligt att en festival som hamnar strax efter Glastonbury på lerskalan försöker minimera risken för att någon skadar sig. Såklart helt omöjligt att leva efter i praktiken. Det tar ungefär tio sekunder från att bandet gått på tills hela den före detta gräsåkern förvandlats till ett svettigt hav av hoppande människor, synkade fistpumps och ja – moshpits.
Trots att det är 20 år sen The Prodigy släppte de karriärdefinierande hitsen Smack My Bitch Up och Firestarter fortsätter de att locka en ung publik, hand i hand med de gamla rävar som varit med från början. Antagligen beror det på hur slående lite de snart 50 år gamla bandmedlemmarna har saktat ned. Visst är det en nostalgifest, fullproppad med publikfriande låtar som de ovan nämnda, men det är en otroligt värdig sådan. Nummer som Voodoo People och Breathe visar tydligt hur före sin tid big beat-pionjärerna från Essex var, men också hur väl de förvaltat sitt arv. Musiken är som skjuten ur en tidsmaskin, bulls eye in i sitt nya sammanhang år 2017.
Kanske beror det på att The Prodigys musik handlar om att söka efter något grundläggande hos människan, något primalt: fascinationen av rytm. Här hörs inga vackra melodier, ingen skönsång, inga virtuosa instrumentalister. Något sådant skulle bara störa. På så sätt är de ett dansmusikens Meshuggah – det enda som finns är ren urkraft. Det understryks av scenspråket och MC:n Maxims konstanta mässande av samma utrop: ”Where the fuck are my people” och ”Everybody Northside festival”. Stämningen är primitiv utan att någonsin kännas dum.
Därför är det också musik som gör sig extremt mycket bättre live än i inspelad form. Under det en och en halv timmes långa setet stannar festen inte av mer än ett par sekunder. Trots att låtarna till sin natur är skrivna för klubbar passar den stora festivalscenen The Prodigy som handen i handsken. De tar det bästa av två världar – närheten och intensiteten från en klubbspelning, folkfesten och den rena massan från en festival.