The Raconteurs
Help Us Stranger

26 juni, 2019
Recension av Jesper Ramkloo
6

Jack White borde gå i pension. Han borde slå sig ner på en exotisk ö, fälla ut en solstol och hälla upp en paraplydrink. Kanske slå på en Muddy Waters-vinyl och spela lite baseball med barnen. Har man skrivit lika många odödliga rockklassiker, medverkat i lika många fantastiska musikaliska konstellationer och gjort mer för vinylbranschen än vad som tordes vara möjligt år 2019, har man gjort sig förtjänt till att ha lite roligt och få lite lugn och ro. Problemet är dock att Jack White har som roligast och är som mest avslappnad när han gör musik. Det blev olidligt uppenbart redan på fjolårets experimentella soloutflykt Boarding House Reach, men det påminns man om lika väl på Help Us StrangerThe Raconteurs första studioalbum på elva år.

White gör nämligen inte musik för någon annan än sig själv nuförtiden och musiken blir, för det allra mesta, desto bättre utav det. I sällskap av Patrick Keeler, Jack Lawrence och Brendan Benson är White och hans The Raconteurs världens just nu kanske största supergrupp som uteslutande kör klassiskt bluesbetingad rockmusik av den gamla skolan – i folkmun mer känt som gubbrock. Åren må ha gått sedan vi hörde något nytt ifrån dem senast, men hemma hos The Raconteurs verkar tiden ha stått stilla sedan 2008 – på gott och ont.

För å ena sidan är produktionen och instrumentationen genomgående fantastisk, med en ljudmix som är lika kristallklar som uppfriskande skitig. Men innehållsmässigt finns det få nyheter här som kan tänkas frälsa fler än de redan insatta. Det är ett album som hade kunnat släppas 1999, 2009 lika väl som 2019 – och varken varit bättre eller sämre för det. För på Help Us Stranger låter The Raconteurs oerhört gammalmodiga i sitt låtskrivande. Det är exakt den musik Jack White och company alltid har skrivit – klassiskt bredbent och rifftung bluesrock, helt utan krusiduller eller större överraskningar.

Men det här är inte enbart negativt, för å andra sidan låter The Raconteurs, trots decenniet som har passerat, oftast lika oförskämt pigga, inspirerade och energirika som de gjorde för tio år sedan. Sunday Driver, Live a Lie och deras cover på Donovans Hey Gyp (Dig the Slowness), är alla tre oerhört explosiva och medryckande. Bandets uppenbara kemi och spelglädje är påtaglig albumet igenom, något som skänker lite välbehövlig energi till de något tröttare låtarna. Mittpartiet, med balladerna Shine the Light on Me och Somedays (I Don’t Feel Like Trying) räddas båda av denna påtagliga inlevelse och sina lekfulla arrangemang.

Bristen på nyheter påverkar således inte The Raconteurs mer än nämnvärt. Bandet vet mycket väl att det inte står något på spel denna gång, och alla inblandade har dessutom redan säkrat sitt pensionssparande sedan länge. Det hörs från det inledande introriffet på Bored and Razed, hela vägen igenom till det sista slagna ackordet på avslutande Thoughts and Prayers, att Help Us Stranger inte är ett album som siktar mot stjärnorna, men som träffar trädtopparna likväl. Således kan man bara hoppas på att bandet fortsätter skapa musik för sig själva och att paraplydrinkarna och pensionsfonderna får stå orörda ett tag till.

Skivbolag: Third Man Records

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2902 [name] => The Raconteurs [slug] => the-raconteurs [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2903 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 4 [filter] => raw ) )