Det var länge sedan Johan Duncanson gav intervjuer nu. Två år sedan, närmare bestämt, trots att bandet med råge överskridit sin lösa tidsplan för uppföljaren till Clinging to a Scheme och även släppt en mycket aktuell politisk singel i förra årets oväntade Death to Fascism. Det är en av de mer ytligt intressanta sakerna med hans band: att de utan att göra anspråk på någon mysticism aldrig varit en del av något större PR-maskineri trots att deras existens väcker många frågor och känslor.
Ett mer svårbeskrivligt fängslande faktum är The Radio Dept.s inställning till då och nu. I samband med deras Asien-turné 2013 fick Duncanson frågan vad han tyckte om My Bloody Valentines nya skiva. ”[…] we always loved My Bloody Valentine. I just thought that something, anything, would have changed about them since 1992 but apparently not”, svarade han och det säger mycket om hans inställning till konst. Under de två decennier The Radio Dept. har andats har Duncanson och Martin Larsson format om svajig demoindie till debutens skramliga shoegaze, via rekryteringen av Daniel Tjäder landat i melankolisk popmusik och så småningom låtit allt fler dansvänliga beats virvla runt den intakta kärnan. Kreativt har de alltid stormat rakt fram, slängt hundratals låtar för att de tröttnat på dem innan de hunnit släppas (vilket får ses som en av svensk popmusiks största tragedier).
Samtidigt är texterna ofta skrivna i imperfekt och den där tillbakablickande raden ur 1995 ringer fortfarande klart: ”And though I’m happier now I always long somehow”. Och skivomslagen! Duncanson, erkänt besatt av bilder, har med två, tre undantag klätt deras album, EP-skivor och singlar med personliga motiv där tiden känns flyktig eller allra oftast rusat vidare sedan fotoögonblicket. Det vore oschysst att kalla The Radio Dept. för rent sentimentala men medan ljudbilderna byter skepnad refererar texterna till mönsterupprepande politik och bleknande minnen.
I december 2010 tilldelades Duncanson nedlagda Magasinet Novells textförfattarpris för Clinging to a Schemes avslutning You Stopped Making Sense, en relationslåt där den ena parten i vänskapen tappat intresset vilket speglas genom religions- och maktkritik. Det senare har fått mer utrymme på senare år och inte bara i öppet politiska alster som The New Improved Hypocrisy. Även texterna om uppblossande och förkolnad kärlek är numera rikt nyanserade och Occupied känns som en direkt förlängning av You Stopped Making Sense. Titelspåret på The Radio Dept.s nya EP är Duncansons kanske allra mest intressanta text i karriären.
7 minuter och 17 sekunder lång är det den överlägset längsta låten trion någonsin givit ut och den växer likt LCD Soundsystems mästerverk All My Friends i både text och uttryck ju längre den fortgår. ”Untied shoes and a lot to lose”. Jag kan förstås ha fel men det känns som att Johan Duncansons kärlekshistorier nästan alltid är fasader numera. I Occupied verkar han inledningsvis beskriva ett frieri och sedan återigen ett förhållande där ambitionerna blir ensidiga, men formuleringarna liknar mer ett gerillakrig där straffen uteblir, där de omoraliska vinner. ”High on meaning / And the illusion of shared goals and values / Armed with cigarettes and innocence”. Occupied kan handla om en tynande tvåsamhet men också om det som ockuperar samhället just nu och den frustrerade motkraft som går ut på gatorna.
Den är episk i ordets rätta bemärkelse, full av nerv. Långt från deras normativa poparrangemang är det en låt som kränger fram och tillbaka, vibrerar och tappar bort sig och hittar tillbaka till en andlös upplösning. Uppsala-duon Liminals har fått inkludera en remix av den, döpt till Down Down Down, som dryper den på mystik, adderar en maskinell kyla och fokuserar på dansaspekten. Snygg men omöjlig att finna intressant i sammanhanget; möjligen samma känsla som rojalisterna i helgen känner när prinsbröllopet efterföljs av Rapport på ettan.
”We all wish there was a hell for some people / Some kind of retribution”, sjunger Duncanson i Occupied men slår fast att det inte kommer ske, ungefär som när han i You Stopped Making Sense menar att synd i slutändan inte existerar. Ändå glider han sedan över i lika ovanligt utdragna It Looked Like Heaven (But Feels Like Hell), där en smattrande trummaskin håller en synt som låter som en stege mot molnen sällskap. Som EP är Occupied lika tudelad som The Radio Dept.s nämnda inställning till tid: den är euforisk samtidigt som den ger känslan av någonting som håller på att drunkna. Alla går runt och ler men någonstans i bakgrunden pyser luften ur.