När The Shins musik fick spela en av huvudrollerna i Zach Braffs film Garden State år 2004 var det en riktig fullträff. Kärnan i hur bandet låter kom till liv i en film med den bitterljuva, spruckna skönheten fångad i den lite knasiga indiefilmen. 13 år senare, med sidoprojekt och diverse bandkonstellationer i bagaget, är det samma känsla som förmedlas. I ärlighetens namn hade ett par av låtarna från debutplattan Oh, Inverted World och senaste skivan Heartworms kunnat byta plats utan att något hade känts malplacerat, och om det är en bra eller dålig sak är svårt att säga.
Det finns ett lugn i att på rak arm kunna känna igen ett band på deras distinkta sound. Sångarens James Mercers röst tillsammans med de lite vimsiga och vemodiga melodierna målar upp bilder av att ligga i gräset på en äng, filosoferande över livet och kärleken medan en tittar upp mot molnen undrandes vart både de och en själv är på väg härnäst. Så kändes det då, och så känns det nu. På Heartworms är det främst låten Dead Alive som hade kunnat smälta in på plattan från 2001, men det hade även So Now What eller titelspåret Heartworms gjort utan misstanke. För den som lyssnat på The Shins innan är dessa en trevlig nostalgitripp till bekanta toner, och till tonårsdrömmarna om att livet skulle vara lite mer som i en film á la 500 Days of Summer eller The Royal Tenenbaums.
Heartworms är dock inte enbart en förlängning av det förflutna utan skapar sin egen plats i The Shins repertoar. De inledande låtarna på skivan är de som känns mest annorlunda för bandets sound, med mer fokus på syntar än tidigare, vilket möjligen kan komma från James Mercers mer elektroniska musik med bandet Broken Bells. ”You kissed me once / when we were drunk” sjunger Mercer i Cherry Hearts refräng medan gitarrer delar utrymme med retrospektiva syntar, och utvecklingen känns väldigt naturlig. Det är fortfarande samma lite knasiga romantiska scenarion som det sjungs om men med en twist i musiken som innan varit mer ren indie pop/rock. I all sin bekväma igenkänning känn det inte konstigt att svängarna bara tas ut lite grann – det är inte så mycket som behöver ändras på i deras koncept.
För den som möter The Shins för första gången genom den här skivan, eller bara för första gången på länge, så är det lätt att falla för den rofyllda, glada men inte fullt så lyckliga sinnesstämning som förmedlas i deras musik. Magin som gjorde att Natalie Portman i Garden State sa att The Shins ”just might change your life” finns inte riktigt där på Heartworms, men förbättrar din dag gör den i alla fall.