Flamingo
The Shins
Way Out West, 10/8 – 2017
Publicerad: 11 augusti 2017 av
Sofia Rönnkvist
I nästan två decennier har The Shins pumpat ut indierock av det käcka slaget. Tidigt 2000-tal var det nog få band som skulle gjort många mer exalterade inför en spelning, något som i dag ersatts av en mer nostalgisk och helt enkelt mysig inställning inför deras spelning på Way Out Wests första dag. Eld och lågor är långt ifrån rätt ord att beskriva denna publik med. När det inledningsvis rivs av gamla klassiker som Caring Is Creepy eller Australia med engagemang ifrån James Mercer med bands sida, möts de inte av en lika taggad publik. Men så här tidigt på eftermiddagen känns det ändå helt okej att det är så få som stundtals hoppar och studsar med till musiken, trots att det är ett lekfullt set med dansvänliga låtar.
När det kommer till ljudkvaliteten och framförandet är det ingen fråga om att akten sitter. Glädjen i stegen som James Mercer bjuder på känns dock halvt genuina, och det är något som gör att en skruvar lätt på sig när en ser honom stelt springa runt så som han då och då gör. Även när det tillslut bjuds på mellansnack är det ett något krystat men ärligt tilltal till publiken. Han pratar mest om vädret och om hur vi inte får glömma solkräm, och om hur fantastiskt det är att Frank Ocean senare på kvällen skall inta samma scen de själva står på nu. Det är inget som varken lyfter, underhåller eller tillför till konserten.
-
Ett uppsving får det hela dock mot slutet när New Slang till slut spelas. Det lugna gitarrsolot mitt i låten skänker rysningar av välbehag när de slingrar sig fram över publikens guppande huvuden. Några enstaka såpbubblor letar sig även runt över de nu lite mer livliga kropparna och det hela känns snudd på magiskt. Även stråkar har förts upp på scenen och förvandlar liveversionen till något väldigt annorlunda från den studioinspelade, och det är ett välkommet om än inte så dansinbjudande drag. Tyvärr är även den överhängande känslan av att det här är lite daterat och kanske mest ett band de flesta här brukade lyssna på väldigt närvarande. Det är glädjefylld indierock i strålande solsken som tyvärr inte trollbinder någon denna torsdag i Slottsskogen.