Efter att ha vandrat vilse omkring i postpunkens stora landskap under sex år, så har The Soft Moon hittat vägen hem. På tidigare album har Luis Vasquez under hans moniker försökt sig på noiserockig postpunk längs samma stig som A Place to Bury Strangers och melodier i klass med The Cure, men har alltid lämnat lyssnaren med mer att önska. Denna gång så har Vasquez omfamnat mörkret och lärt sig att kanalisera sina inre demoner, vilket har resulterat i den ljuvligt ondskefulla Deeper. De två föregående skivorna, The Soft Moon och Zeros, har båda varit centrerade kring stränginstrument för att skapa melodi men har nu blivit erövrade av synt, vilket fungerar fruktansvärt mycket bättre. Vasquez har nosat runt industrial och EBM vissa ögonblick på Zeros, men har aldrig tidigare lyckats kombinera postpunken med syntgenrerna särskilt väl.
Enligt Vasquez själv så är inspirationen till den mörkare sidan av det musikaliska spektrumet en kombination av bland annat Einstürzende Neubauten, Michael Jackson och Descendents, varav det förstnämnda framgår väldigt tydligt på skivans rytmik. Vart inspirationen från kungen av pop och det kultiga punkbandet hamnade är däremot ett mysterium. Utan facit i hand så känns Nine Inch Nails som en given inspiration, speciellt på Black och Feel, som lika gärna kunde varit singlar till Pretty Hate Machine. Där Trent Reznor tog avfarten till industrial metal fortsatte The Soft Moon på den syntiga motorvägen till fullkomlig misär.
Någonting som förgyller skivan ytterligare är Vasquezs nya stil av sångröst, något som påminner starkt om Dave Gahan. Under Wasting, en nästan sex minuter lång känslostorm, tar den nya sången hem storvinsten. Framförallt så aktiveras gåshuden under refrängen, vid ”Don’t stop the world / you know you can’t / You have to live / what’s only real”, vilket är långt ifrån ett textmässigt mästerverk, men har den simplistiska charmen delad av andra industrialband. Direkt efteråt, golvad efter att ha blivit emotionellt tömd från förra låten, så kommer en så dansant och smittsam EBM-dänga att du direkt glömmer bort att The Soft Moon en gång var ett postpunkband. Wrong har vissa drag av Einstürzende Neubautens mystiska percussion, men framförallt dansklubbsvibbar direkt från 80-talets Tyskland. Det är på en så pass intensiv nivå av dansvänlighet att låten kastar en i trans under dess tre minuter, vilket är alldeles för kort. Precis när låtens hallucinationer kickat igång på riktigt så dras du tillbaka till verkligheten. Tur är kanske det, innan svenska staten hinner stämpla den som en lättare drog.
Det är tydligt att postpunken bara har hållit tillbaka ljudbilden under det tidigare materialet, för det är såhär som The Soft Moon är ämnat att låta. Likt den självbetitlade debutskivan och Zeros lämnar Deeper lyssnaren med en önskan, men det är två helt skilda känslor. Tidigare så har soundet känts ofärdigt, men snart är det så nära någonting unikt och komplett att jag kan känna det på toppen av tungan.