The Soft Moon
Göteborg, 17/9 – 2015

Normalt sett är en liten intim scen mycket mer givande för ett dansant postpunkband och dess publik. För musiker att kunna komma nära sina fans samtidigt som de kan dansa sig svettigare än på ett Zumba-pass skapar i slutändan bättre minnen för alla involverade, då besökarna kommer minnas kvällen som helgalen och bandet får en moralboost när de får känna sig lite som rockstjärnor. Att då bemötas av en framflyttad scen precis vid barområdet inne i Pusterviks stora lokal borde känts som en unik chans att komma nära The Soft Moon och en möjlighet att få göra lokalen lika kvav som en regnskog, men när majoriteten av utrymmet utgörs av bardiskar, stolar och bord blir känslan snarare klaustrofobisk än dansvänlig.

När Luis Vasquez och hans livekompanjoner väl kickar igång med låtar ifrån den fantastiska och dystopiska Deeper, där influenserna från Nine Inch Nails mest gothiga stunder och Einstürzende Neubauten inte är särskilt svåra att tyda, glöms det snabbt bort att publiken står packade som sardiner bland otympliga möbler. Det är ingen dansmani som uppstår, men snarare en gripande fascination över Vasquez multi-instrumentala talang och hans underliga väsande av texten till Black. Tillsammans med de epileptiska strobeljusen känns det som att vi hamnat i en satanistisk ritual ledd av Voldemort.

Det som förvånar mest under hela kvällen är överflödet av gammalt material, som oftast formar en enda postpunksörja kring de guldklimpar som är Deeper-spåren. Ständigt samspelt och imponerande, men konstant mjölkande av det repetitiva sound som de tidigare skivorna har. Efter Circles och Insides känns det mest som att vi bevittnar en live-dekonstruktion av The Cures Disintegration, på gott och ont. Den massiva och frostiga ljudbilden som formas och bildar ett mindre Sibirien inne i lokalen hade fått Robert Smith själv att häpna, men samtidigt kan den bli något repetitiv i längden. En kompensation i form av Wrong och dess percussiondel, där Vasquez slår helt ursinnigt på en oljetrumma, känns efterlängtat och lyckas stundvis simulera samma dansgolvskänsla som väntats.

Efter att ha lyckats gräva fram Repetition, ett av spåren som faktiskt kan mäta sig med samtliga nya spår och vad som för stunden är ett väldigt snyggt avslut i form av Being känns allting frid och fröjd inför att kunna lämna lokalen med ett gott minne, men 14 spår är tydligen inte nog – utan smäller på med fyra extranummer. Fyra tröttsamma extranummer. Äldre spår som Breathe the Fire eller Out of Time hade kunnat göra tillvaron lite mer spännande, men istället får vi uppleva samma grötiga postpunk ännu en gång. Vasquez verkar själv inte ha förstått hans musikaliska mognad under Deeper, vilket bara kommer skada honom i längden. Speciellt om han ska fortsätta spela 18 låtar under en kväll.