Jag var knappast ensam om att tycka att debuten Is this it var en solklar tiopoängare när den kom 2001. Plattan blev som ett soundtrack på vad många i min generation skulle definiera som indierock och mängder av band gjorde bra, men också halvdana och värdelösa försök i samma stil. Med andra ord, rent populärkulturellt har The Strokes gjort sitt och i farten passat på att skriva ned sitt namn i historieböckerna. Att The Strokes aldrig blir bättre än vad de var på Is this it är både tråkigt och förutsägbart att säga. Är det ens relevant längre?
Nåväl. Manhattan-bandet släpper nu sin femte fullängdare, Comedown Machine, genom RCA Records. Föregångaren och comeback-albumet Angles var ganska spretigt, trots att det hade sina absoluta toppar med bland annat Machu Pichu, Under Cover of Darkness och Taken for a Fool. Nya plattan fortsätter åt samma spretiga håll och det märks att mer än en bandmedlem haft ett finger med i spelet. Singeln All The Time, som snurrat i lurarna ett bra tag nu, har lyckats klistra sig fast i mitt huvud och håller hög klass bland albumets elva låtar. Och om någon, mot förmodan, tvivlade på Julian Casablancas röst är det bara att pusta ut redan i första låten, Tap Out, där Casablancas bjuder på falsett som aldrig tidigare.
The Strokes bjuder ljudmässigt på spår av det tidiga 00-talet, synthpop och discobeats i en salig blandning och det är väl just här jag känner att det skulle kunna smalna av en aning. Men att man aldrig fortsatt göra dåliga kopior av sig själva är jag ytterst tacksam för. Istället ser vi ett band som fortsätter vara relevanta, såhär tolv år efter debuten. Dock känns det som om man inte riktigt kan bestämma sig vart man står idag. The Strokes 2013 är nyskapande men samtidigt spretigt. Och om man väl bestämmer sig, vilket nog inte är det lättaste, spår jag en ljus framtid. För det är helheten jag saknar.