The Strokes
Future Present Past

12 juni, 2016
Recension av Freja Wehrling
8

Året var 2001 och ett par slynglar från New York hade just plockat upp dåtidens musikaliska ideal, skakat om dem och pressat ner dem i Is This It. Ett debutalbum som skriker ”fuck you” till alla som lyssnar på det och ett av det tidiga 2000-talets mest ikoniska rockalbum. 15 år senare går The Strokes igenom sin historia på Future Present Past, samtidigt som de uppvisar sina visioner om framtiden. En hel era flimrar förbi på 20 minuter. Det är både nostalgiska tillbakablickar och sprudlande nya sound, men framförallt är det rock och den är för evigt ung.

Trots sin EP-längd hinner Future Present Past avhandla det mesta, vilket i sin tydlighet kanske är det mest markanta tecknet på att The Strokes inte är samma nedknarkade rockstjärnor som de en gång var. EP:n har ett syfte mer än någonting de tidigare gjort, även om detta uppvisas på attitydens och fuck you:ets bekostnad. Det känns i och för sig som på tiden. Julian Casablancas kommer inte längre undan med att blåsa cigarettrök i ansiktet på intervjuare. Den tonårsaktiga anarkin finns kvar och kommer nog aldrig släppa taget om hans person, men numera får vi känna av den vid de gastande anklagelserna till omvärlden, snarare än som drucken hybris.

EP:n börjar baklänges med Drag Queen, en självuppfyllande profetia då denna ska ge prov på bandets framtida sound. Låten är inte det The Strokes vi känner till utan snarare en blandning av bandmedlemmarnas olika soloprojekt. Albert Hammond, Jr. finns i den hoppande gitarren som försiktigt tassar runt den mer olycksbådande sådana i låtens vers. Casablancas medelålderskris/solokarriär är påtaglig och han verkar ha hamnat i ett stadie där man tydligen tycker det är tråkigt att göra njutbar musik. När han kvider ur sig ”’We all want to watch the fight, is it on Sunday?” börjar man smått tvivla på bandets framtid, men låten tar sig i refrängerna där Nick Valensi rycker ut och räddar den med sin aldrig svikande fingertoppskänsla för snygga gitarrslingor. Vad som hade kunnat bli en katastrof blir istället en hypnotisk vattenström som för dig under ytan och där blir det underliga istället spännande.

I Drag Queen är de olika musikaliska riktningarna i The Strokes tydligare än någonsin och kanske representerar EP-omslaget denna insikt. De fem ränderna kan tolkas som en animering på deras allt mer djupgående individualitet, något som på framförallt Comedown Machine inte kändes helt rätt. Men nu, på Future Present Past och speciellt i Drag Queen, verkar bandet ha förlikat sig med detta. Här nyttjar de snarare varandras idéer och formar det till något som faktiskt känns riktigt fräscht för ett band som varit aktiva i över 15 år.

I presens och i OBLIVIUS har bandet hittat hem. Här är The Strokes i sitt esse och låter precis som vad man kan förvänta sig dem, men bara på de bra sätten. Fabrizio Morettis trummor tar dig tillbaka till Room On Fire-eran, Valensi och Hammond väver ihop sina gitarrer till perfektion och Casablanca utnyttjar sin karaktäristiska röst till fullo när han i refrängen sjunger med sin falsett vi tidigare sett prov på. I presens verkar amerikanarna vara i högform och det känns som att denna återuppväckta bandkemi är något vi kommer få se mer av på den kommande fullängdaren.

Vad både framtiden och nuet bestämt ger svar på är att de enklare rocklåtarna är historia. Det är bandet tydliga med i Past-kaptitlet. När de återvänder med Is This It-osande Threat of Joy känns det nästan fel. Låten hade kunnat vara en av deras kultklassiker, men attityden finns inte längre där. Hela grejen med deras två första album var det där fuck you:et som sipprade från varje textrad och varje gitarrton. När det inte finns där för att fylla ut ekar det tomt bland instrumenten som är mer sparsmakade här än på Drag Queen och OBLIVIUS. Ironiskt när soundet som nostalgiker så trånat efter inte längre riktigt fungerar utan istället resulterar i EP:ns mest förutsägbara och därför även tråkigaste låt.

För här ser vi de två lägren i åsikterna kring den nya skivan. Vi har fansen som halsade ölflaskor på The Strokes första Sverigeshow på ena sidan och fansen som inte fick dricka lagligt på ytterligare 10 år på andra. Antingen växte du upp med Reptilia i din Walkman eller så har du på senare år upptäckt mästerverket på Spotify. Det är egentligen inget problem i sig, men det blir ett när den ena gruppen förbehåller sig rätten att bestämma opinionen för alla lyssnare. Man kan få tycka att allt var bättre förr, att The Strokes inte kommer kunna återskapa Is This It och att det inte är någon idé att de försöker. Men det är ett rätt trist sätt att se på det. För The Strokes är inte döda, inte än, och de har uppenbarligen fortfarande mer att ge världen. New Yorkarna har lyckats fånga nuet i sin tidkapsel och i nuet är de fortfarande värda vår tid.

Skivbolag: Cult Records

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 116 [name] => The Strokes [slug] => the-strokes [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 117 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 45 [filter] => raw ) )