The Strokes
Primavera Sound, 30/5 – 2015

Primavera Sounds lineup består av en jävla massa bra band och i den kontexten är The Strokes bara ytterligare ett, men när det kommer till storlek finns det inget som klår dem, inget som ens kommer i närheten. Garagerockarnas publik sträcker sig i oändlighet.

Som liveband är Julian Casablancas & co distanserade enligt ett coolt 80-talsideal av typen The Jesus and Mary Chain, vilket bara fungerar som headlinespelning om publiken är tillräckligt taggad. Och för att publiken ska vara tillräckligt taggad på en distanserad spelning krävs det fantastiska hits. Tur då att The Strokes har allt det. Folk sitter på axlar, crowdsurfar och sätter nävarna i luften längre bort från scenen än jag nästan någonsin sett på en spelning. Men detta gäller också endast när de verkligen spelar sina fantastiska hits. I början går Someday in i Heart in a Cage som går in i Barely Legal och där och då är konserten allt som går att önska sig.

Men sedan kommer ett långt parti av att bandet och i synnerhet Casablancas glider bort från fokus. Låtarna från de senare albumen Comedown Machine och Angles är varken lika kända eller lika bra som de från debutalbumet Is This It, eller oväntat nog de låtar som spelas från First Impressions of Earth vars hårdrockigare sida fungerar perfekt. Casablancas missar flera gånger att börja sjunga i tid och kommer in mitt i versen och stämningen blir smått avslagen.

Men så kommer Reptilia och Last Nite och allt är förlåtet. Det är tråkigt att det måste vara hitsen som lyfter The Strokes i kväll, men med tanke på alla de hits som bandet sitter inne på så är det inte ett förödande problem. Därifrån och in i slutet rullar det på och avslutningen med New York City Cops lämnar ingen stillastående (om inte annat för att någon annan knuffar till dig i trängseln). The Strokes må ha passerat bäst före-datum när det kommer till att göra ny musik, men på scen är de fortfarande stjärnor. Att Casablancas beter sig som en ointresserad diva antar jag hör till.