När jag och mina kusiner var små hade vi ett band. Vi hoppade upp och ner, slog på luftgitarrer och skrek “rock ’n’ roll, rock ’n’ roll, rock ’n’ roll!”. Ungefär likadant lär det ha gått till när några irländska pojkar i elvaårsåldern startade The Strypes 2008. Sedan dess har de lärt sig spela sin uppsättning med klassiska rockinstrument med en efterapande skicklighet, men på den kreativa fronten verkar det inte ha hänt mycket när de nu släpper debutalbumet Snapshot.
Det senaste året har en lång rad av världskända musiker hyllat bandet: Damon Albarn, Noel Gallagher, Paul Weller, Dave Grohl med flera. Elton John kallar dem för frisk luft i musikindustrin. Jag kan inte förstå dem, det går verkligen inte att förstå. The Strypes härmar 50 år gammal rockmusik med samma charm som en yrkesimitatör härmar Elvis. De är en Rolling Stones-pastisch i One Direction-format. Allt som framhävs med The Strypes som deras styrka är i själva verket deras svaghet. Ja, de är duktiga med sina instrument, i synnerhet för att vara 16-17 år. Men gitarren spelas som av någon som fascinerats av gitarrsolon i Guitar Hero och livlöst försökt kopiera dem ton för ton. I sina noggranna studier av rock- och modband har de grovt missat den allra viktigaste ingrediensen: viljan att få någonting sagt och gjort. Det är väldigt svårt att se varför detta skulle ses som uppfriskande av annat än 70-åringar som saknar den gamla goda tiden.
Ambitionen i lyriken är inte högre än den i originaliteten. De slänger sig med dödfödda rock ‘n’ roll-clichéer som är lika inspirerande som en genomsnittlig dansbandstext och faktum är att ett par av låtarna, I Can Tell i synnerhet, osar dansbana lång väg och inte alls skulle göra sig fel i Larz-Kristerz setlist.
Sorgligt nog finns det en tydlig kontrast mellan vad fansen uppskattar hos dem och vad de själva identifierar sig som. The Strypes verkar ha bråttom att bli tio år äldre och vara ett vuxet rockband, men sannolikheten är liten att deras publik fortfarande finns kvar när de inte längre är valpigt gulliga. Om inte en dramatisk vändning i deras karriär kommer så är deras framtid av denna anledning utstakad rakt ner i välförtjänt obskyritet.