The Tallest Man on Earth
Best Kept Secret, 19/6 – 2015

Under de senaste åren har vår egna svenska folkskatt The Tallest Man on Earth kommit att bli ett ganska vanligt namn på festivalaffischerna, och trots att det nog är sjätte gången i ordningen för egen del är förväntningarna lite annorlunda än vanligtvis. Dels släppte Matsson tidigare i våras sitt fjärde album vilket i sig är skäl för en ny turné och fler festivalspelningar, men kanske mer intressant än ett nytt album är den livekonstellation han nu turnérar med. Tidigare har det ofta varit Matsson och ett gäng gitarrer, men inför sommarens spelningar har han blivit med liveband: Bon Iver. Visserligen är inte frontmannen Justin Vernon med, men det var det väl egentligen inte någon som hade förväntat sig? Hur som helst är resterande medlemmar mycket kapabla musiker och steget är absolut en rimlig förlängning från tidigare liveuppträdanden.

Att senaste skivan dessutom har fler spår med fullt band gör också att förändringen känns motiverad, även om det på scen mest är Matsson själv i fokus. Inledande Fields of our Home låter ungefär som på skiva, komplett med mysig helylléstämning även om publikresponsen är sådär. Mycket av det nya materialet – som bandet faktiskt behövs för – får svalare mottaganden. Dels är det möjligen hans svagaste platta hittills och dels har den fortfarande bara varit ute ett par månader vilket absolut förklarar att allsången aldrig riktigt infinner sig. Däremot gör bandet ett gediget jobb med arrangemangen rakt igenom, även om det stundtals känns något oinspirerat och tråkigt. Många spår, nya som gamla, får en ny kostym där tempot plockats ner något. I tralliga Sagres fungerar det alldeles utmärkt, där trummor, stråkar och blås ges precis rätt mängd utrymme. Att det inte genast går att identifiera vilka låtar som ska spelas ger konserten en intressant upptäckaraura, och visst är det kompetenta musiker vi har att göra med rakt igenom.

En del av spåren låter dock precis som tidigare: Love Is All och The Gardener framförs som vi är vana att höra dem med bara Matsson och en ekande gitarr på scen. Det är klassiska låtar som verkligen står sig fortfarande, och det är skönt att för några minuter känna sig helt hemma i musiken med välbekanta arrangemang. När hela bandet återigen sätter sig vid sina instrument är det egentligen inga ledsna miner i publiken, det är två olika sidor av Tallest vi får se och båda är mer eller mindre klanderfria. I Timothy blir det också tydligt att delar av det nya materialet verkligen kräver ett kompband, men oavsett hur duktiga musiker det handlar om är det inte helt klockrent. I avslutande Like the Wheel förpassas bandmedlemmarna in i en rätt obekväm körsits. De har visserligen körat under majoriteten av spelningen, men aldrig utan tryggheten som de har bakom sina instrument. De ser inte helt hemma ut, och sången blir således inte helt klockren. Med händerna stelt nedtryckta i jeansfickorna skruvar de på sig och verkar mest vilja sjunka genom marken, men repar sig mot avslutningen och tar nu i med den kraft som krävs. Ge den här versionen av Tallest ett par månader till för att slipa till de något kantiga hörnen och de stundtals stapplande stegen kommer att vara mer kalkylerade och säkra.