The Tallest Man on Earth
Stockholm, 5/10 – 2015

Den artist som The Tallest Man on Earth oftast blir jämförd med heter Bob Dylan, trots att de båda egentligen inte har mer gemensamt än att de båda är rotade i den amerikanska folkmusiktraditionen. För 50 år sedan blev den sistnämnde utbuad under Newport Folk Festival för att denne hade uppträtt med ett fullt band istället för sedvanligt akustiskt. Kristian Matsson, som The Tallest Man on Earth egentligen heter, har likt Dylan också nyligen blivit med band, utan att egentligen få utstå någon kritik alls. Matssons val att ta sitt artisteri till en ny nivå, utvidga sina ljudbilder, är en naturlig utveckling för som soloartist har han redan gjort det mesta.

För en artist som är känd för sin intimitet på scen blir inkluderandet av ett band premissförändrande. Tidigare har Matsson gjort väldigt stora scener till väldigt små, utstrålat en ärlighet sällan funnen på en scen och fått den tvivlande besökaren att bli troende. Det går inte att lägga upp spelningarna på samma sätt som han tidigare gjort, nu är Matsson – för första gången sedan tonåren – en frontperson. På Cirkus lyckas The Tallest Man on Earth, de nya förutsättningarna till trots, med att replikera den intimitet som tidigare varit hans signum. Att han har fyra andra på scen blir bara ett hjälpmedel, inget hinder. Känslan att han spelar för var och en av oss, och inte för en för honom anonym publik, inne på Cirkus är överhängande.

Ikväll är det Matssons sextiotredje spelning med sitt band, och lyckligtvis blir han inte utbuad den här gången heller. Helt vitklädd studsar Matsson in på scen till tonerna av För sent för edelweiss. Han ser ut att vara lyckan själv, och efter ett par låtar proklamerar han att ”nu kör vi”. Med det periodvis mörka albumet Dark Bird Is Home i ryggen skulle man kunna tro att spelningen skulle gå i samma mönster, men bakom textytan döljer sig ett hopp som tar över på Cirkus. Det finns ett ljus som bara finns på grund av mörkret som varit.

Låtmaterialet består av valda delar av Matssons diskografi. Vi bjuds bland annat på en enastående The Gardener, en blytung King of Spain och en version av Dark Bird Is Home som kan vara det mest ärliga Matsson någonsin framfört på en scen. Den bastanta avslutningen, där bandet på allvar får visa upp sin skicklighet, visar en ny sida av Matsson där han på allvar kliver in i rollen som frontperson. Jag älskar det.

Bara ett par kilometer bort samma kväll gör Bob Dylan – med band – antagligen ytterligare en torftig spelning på sin Never Ending Tour. Alla som tvekade om vilken gitarrspelande man de skulle se denna kväll och till slut valde att bevittna världens längsta, valde helt rätt.