The Tallest Man on Earth skulle kunna beskyllas för att vara en i mängden av folk-singer/songwriters som låter likadant, att deras längtande röster, folkliga akustiska gitarrer och banjos utan problem skulle kunna smälta ihop till en enda ensam skäggig man. Under introt och första versen på öppningsspåret, vid första anblick anspråkslösa Fields of Our Home, hänger den känslan kvar. Kristian Matssons röst skär igenom en som en trubbig såg, smärtsamt utdraget, så fruktansvärt förutsägbart. Det är samma sorts folkminimalism som följt honom genom hans tre senaste album, den är lovande men simpel, träffande men får mig inte riktigt att känna någonting speciellt. Men sen kommer refrängen på Fields of Our Home och allt förändras. Det är klassiskt — de öppna ackorden, en ensam röst som fångar upp en och drar ner en på samma gång. Det är så sinnessjukt vackert, löjligt nästan, hur något så enkelt kan få en att tappa fattningen så totalt, hur det kan svänga från den förutsägbara versen till det. Det är även precis där Dark Bird Is Homes styrka och svaghet ligger, vilar på en tunn linje mellan genial simplicitet och uttråkan.
För Dark Bird Is Home förlorar på när Matsson ska vara käck och överdrivet melodisk, som på Darkness of the Dream och Slow Dance, när han faller in i de mönster folkrocken följt de senaste åren med Mumford & Sons i spetsen och Bob Dylan i minnet. Den käcka softrock-liknande folken, något som Matsson visserligen behärskar men som inte gör honom rättvisa när det är ett alldeles för säkert kort. Han gör sig allra bäst när han utvecklar det sound han skapat sig under de senaste albumen, men ändå hoppar rakt in i någonting förhållandevis okänt. Som i Timothy, där viljan om en större och mäktigare ljudbild tar sig uttryck samtidigt som han är ovanligt genomskinlig i sin lyrik. Kanske är det vetskapen om hans skilsmässa som får mig att läsa in alldeles för mycket i texterna, men det är mörkare än förr. Rader som ”she said: why are you so complicated?”, där den den geniala enkelheten visar sig, ter sig sorgligt äkta och i kontrast till hur han brukar upplevas: direkt.
Beginners är det spår på albumet som låter mest som hans tidigare verk, men med nya grepp. Återigen är den där svärtan gömd i en semi-melankolisk folk, och han bevisar att han behärskar konsten att skriva om det mest ihåliga i dur. I Seventeen märks det på riktigt att han i och med Dark Bird Is Home vågat släppa på det sound han burit med sig, hans ensamma röst och den akustiska gitarren, och utökat sina klassiska ballader med ett band. En tamburin, reverb och en backande kör håller kvar minimalismen men lägger till ett extra lager som kompletterar och fulländar det han nog velat uppnå tidigare.
Den sista låten, titelspåret, återkopplar till öppningsspåret Fields of Our Home och knyter ihop hela albumet genom sin minimalism som bygger upp till en kraftfull refräng. Låten Dark Bird Is Home är allt Matssons senaste album försökt uppnå, ett urskiljt sound, det minimalistiska i den akustiska folken tillsammans med trummor och tamburiner i en allt mer utlämnande lyrik. Det är modernt men tidlöst, på sätt och vis hans jämnaste album hittills och definitivt hans mest experimentella.