The Tallest Man on Earth
Way Out West, 12/8 – 2016

Framför scenen står ett hav av luvor som regnet hänsynslöst strilar ner på, men så skiftar något plötsligt när The Tallest Man on Earth kliver upp på Way Out Wests största scen. Tillsammans med en trumpet som ackompanjemang börjar han framföra sin knakiga, men melodiösa gitarrmusik, och visst tycks regnet försvinna. Publiken bjuds in till en trygg värld av toner som är välbekanta och på samma gång uppfriskande.

Snart står det ett fullskaligt band på scenen och det känns som att de karga låtarna fyller hela Slottsskogen. Den vanligtvis lugna musiken växer så totalt live, nästan som att låtarna blir sprillans nya i det här sammanhanget. När de gungande tonerna till 1904 tar vid är det bildligt talat som att solen tittar fram. Matsson får publiken att känna sig inkluderad och trots att vi är många känns det som att alla får sin del av uppmärksamheten. Han ansvarar ensam över publikkontakten och sköter det galant. På scenen uppvisas en lagom blandning av spexighet och ödmjukhet, allsång och solon.

Som The Tallest Man on Earth själv påpekar är det lite sjukt att publiken är så stor. Charmen ligger nog i att sångaren balanserar på gränsen mellan folkkärt och indie. Det är lätt att sjunga med till, samtidigt som varje låt går att gräva in sig i. Inför Love Is All står han återigen själv på scenen och lyckas linda in alla framför sig i en mjuk gitarrdröm. Matsson lyckas få regnet att bli en del av sin rekvisita i stället för att det är börda. Miljön passar perfekt för den melankoliska refrängens ”Here come the tears/ but like always, I let them go”. Även The Gardener genomförs solo och Matsson är överallt samtidigt. Glädjen som strålar ut från scenen smittar och snart står hela publiken och gungar.

Inför den nya Time of Blue passar sångaren på att hylla PJ Harvey och dedicerar låten till henne. Han sätter sig sedan ner och stämningen följer efter, men blir låg på ett bra sätt. Återigen passar låten så otroligt bra till omgivningen och spelas till perfektion, men kanske att konserten mot sitt slut börjar bli lite långdragen. Att The Libertines ska spela på scenen mittemot om några minuter stressar publiken, men faktum kvarstår – The Tallest Man on Earth är en underhållare av kaliber. Trots missöden med förlorade instrument och regn tog han sig an Slottsskogen och gav oss det solsken vi behövde.