Det är lite av ett syndrom hur blomstrande band fylls av sitt ego. Bubblan av hybris spricker som oftast och kvar lämnar de oss med ett album som ingen egentligen vill ha. För The Vaccines heter albumet Come of Age, uppföljaren till en av Storbritanniens mest hyllade gitarrdebuter på sistone, What Did You Expect From The Vaccines?. I skarven mellan skränig post-punk och enkel gitarrpop sådde de fröet för en boom som de fortfarande lever i. En energisk soppa fylld av drömmar och svett är det i livesammanhang, något mer romantiskt på platta. Men när The Vaccines valde att stampa på mark som så många andra gjort började bladen vissna. Så vad man kunde förvänta sig av The Vaccines 2013 känns på förhand som allt annat än en exotisk uppenbarelse.
Precis när man kastat in handduken för Justin Young står han och knackar på ryggen med musik som förädlad av Blue Öyster Cult. Med en somrig approach och ett uttryck som blir raka motsatsen till vad de flesta förväntat sig. För att vara ärlig såg jag en tjock dimma av gitarrer och ytterligare gitarrer utan tanke. Visst, han har inte lungor som Buck Dharma, som blåser liv i det mesta, men faktum är att hans röst lyfts fram betydligt bättre i dessa luftiga Wild Nothing-osande partier. Det är inte bara rösten som är mer harmonisk, det finns lite tanke, men framför allt ett brus av flörtiga rytmer som nästan får det att spritta i benen. Som starkast lyser solen i titelspåret, men jag bugar mig för Do You Want a Man? och tänker samtidigt på den närgångna falsettsången som smeker oss. Följande Everybody’s Gonna Let You Down har inte samma lena stämband, för precis som titeln viskar om så blir även ljudbilden fylld av dess vemod och frågan om Joe Buchard smyger runt i bakgrunden är inte helt obefogad. Eller, tja, låt oss säga The War On Drugs.
De här låtarna blir inte bara en brytpunkt; det blir bandets räddning. Ja, just nu har de sått ett nytt frö, jag hoppas de får växa till sig utan att trassla in sig i klassiska brittiska rockklubbar.