Beauty Behind the Madness är uppenbart albumet som är menat att en gång för alla etablera Abel Tesfaye, 25-åringen bakom pseudonymen The Weeknd, som äkta superstjärna. NY Times kallade honom träffsäkert för ett ”no hit-wonder” – en omåttligt populär gestalt som gjort sig världskänd genom sin mystiska image, sin extravaganta frisyr och genom att röra sig i samma kretsar som Drake. The Weeknds första stora radiogenombrott var duetten med Ariana Grande, Love Me Harder, en uptempolåt där Tesfaye fick tillfälle att glänsa med sin gyllene röst i ett mer radiovänligt format än den mörka och sovrumsproducerade R&B han vanligtvis frontat.
Och mer radiovänligt skulle det alltså bli. Tesfaye har inte gjort någon hemlighet av att han aspirerar på att vara en ny Michael Jackson eller Prince för en yngre generation. Tiden är förbi då The Weeknd fyllde rollen som hoppfull ung innovatör, en artist som skulle representera en ny revolutionerande inriktning inom R&B. Det fältet är nu lämnat helt fritt åt artister som FKA Twigs eller Clarence Clarity medan Abel Tesfaye istället siktar mot den kommersiella popmusikens svindlande höjder. The Weeknd vill vara störst.
Men vill du vara störst så måste du vara slug, och Beauty Behind the Madness är lika mycket ett album som det är en strategisk manöver. Earned It återfinns på 50 Shades of Grey-soundtracket, features med såväl Ed Sheraan som Lana Del Rey dyker upp på albumet, Kanye West har producerat Tell Your Friends, och så vidare. Tesfaye försöker plugga in sig själv i samtiden med alla till buds stående medel, och nog har han lyckats rätt bra hittills.
Max Martin, mest känd som ljudingengören bakom Backstreet Boys, har varit med och producerat hela albumet – och det märks. Ljudbilden har rört sig ut ur den neonbelysta, otrygga natten och in i gryningsljuset. Till The Weeknds försvar är detta förmodligen en välbehövlig förändring, för trots min stora förkärlek till den mörka triphop-influerade R&B’n som The Weeknd grodde ur så var förra albumet Kiss Land till stora delar en oinspirerad skiva som signalerade att det gamla soundet nått vägs ände. Någon slags förändring var oundviklig om inte hela projektet skulle stagnera och dö.
Vad som däremot inte förändrats överhuvudtaget är hela drog-depp-sex-temat, ritningen som utgjort grunden för The Weeknds låtskrivande från dag ett. Ett tema som ibland känns påklistrat och i värsta fall skrattretande, som när Tesfaye nonchalant sjunger om hur lite han bryr sig om sin hälsa, om sitt anseende, om hur mycket alla vill ha sex med honom, om hur lite han bryr sig om alla som har sex med honom, om hur mycket droger han proppar i sig, och så vidare. Det är trots allt uppenbart att han bryr sig, med tanke på hur ofta han deklarerar att han inte bryr sig.
Men just när albumet börjat kännas som ett enda långt humble-brag om knark och sex så äntrar skivan utan förvarning extremt sentimentalt territorium, och kärleksförklaringarna börjar avlösa varandra på löpande band. Det blir svårt att få ihop bilden – det verkar som att The Weeknd lider av någon slags multipel personlighetsstörning. Är detta vad det sönderrivna ansiktet på omslaget ska illustrera?
Låt oss uppehålla oss här ett ögonblick. Det är hög tid att dissekera The Weeknd-karaktären, den roll Abel Tesfaye (förhoppningsvis endast) iklär sig när han går in i studion eller upp på scenen, och ta en titt på vad denna image egentligen består av. En bekymrad själ som marinerar sig själv i droger med ett sällan skådat dödsförakt, ja, någon som faktiskt ÄR en drog, en omnisexuell ingenjör så potent att alla kvinnor i grannskapet and beyond vill ligga med honom (hur detta sexuella mirakel går till är lite mer oklart). En resignerad älskare som utnyttjar och låter sig utnyttjas, som verkar se sig själv som en bricka i ett meningslöst spel samtidigt som han själviskt tar för sig av all njutning han kommer över, om inte annat bara som smärtlindring för… ja, vadå?
Han känner nämligen en icke-definierad själslig vånda, något som gör honom helt oförmögen att leva ut romantiska känslor, något som gör honom kall och avtrubbad. Han har ett mörk förflutet som förblir höjt i dunkel. Om du ändå kunde ta reda på vad det kan vara, få hans förtroende och röra vid hans själ, då skulle du kunna rädda honom -men det är ett farligt spel, för han är en farlig man, en riktig hjärtekrossare. And so on.
Det står alltså bortom allt tvivel. Abel Tesfaye är en hypersexuell version av Mr. Rochester, och de mer sentimentala spåren spelar på drömmen om att vara Jane Eyre, Bella Swan, eller kanske Anastatia Steele, och förändra odjuret till skönheten med ren ömhet som vapen. Till och med albumets titel anspelar på det. Du blir besatt av honom tills du förstår honom, men han låter dig aldrig förstå utan lämnar dig istället med vaga antydningar om sin ångest och sitt traumatiska förflutna. Den skeva bilden förblir skev hur mycket du än pusslar. Du är fast.
Det är svårt att läsa texterna och inte börja reflektera över maskulinitet, för The Weeknd förkroppsligar verkligen ”den nya mansrollen” som ingen annan – det vill säga, samma gamla mansroll, kanske värre än någonsin men nu formulerad med en öm och honungslen röst. Som i refrängen till The Hills: ”I only fuck you when it’s half past five/The only time I ever call you mine/I only love you when you touch me, not feel me/When I’m fucked up, that’s the real me”. The Weeknd objektifierar, utnyttjar, och behandlar kvinnor som skit, hundra procent medveten om vad han gör, och maskerar det som svårmod. Är inte denna ursäkt gemensam för alla som sårat och skadat andra människor genom tiderna, det vill säga självömkan och att se sitt destruktiva beteende som synonymt med sin själsliga vånda? Den mystiska siluetten med afron från yttre rymden är långt ifrån så cool som Tesfaye försöker få honom att verka, och betydligt ytligare än hur han vill framstå.
Kanske tänker jag för mycket. Kanske går hela The Weeknd som musikprojekt ut på att medvetet konstruera den här arketypen av destruktiv maskulinitet. Eller kanske är Abel Tesfaye bara den svårmodiga killen längst bak i klassrummet som lever i en vanföreställning om att vara världens värsta bad boy. Ingen vet. Oavsett om allt detta egentligen är försvarbart eller om det går att ta på allvar (spoiler: det är det inte, det gör det inte) så är det underhållande, fascinerande och ofta välskrivet. Att Tesfaye refererar till sin redan nämnda urflippade frisyr i refrängen på Tell Your Friends är faktiskt kul, precis som när han sjunger att drogerna börjat kännas som koffeinfritt kaffe . Då spelar det ingen roll om det är på riktigt eller inte, om det är over the top på äkta Death Grips-maner eller om det i själva verket bara är så dåligt att det blir bra – poängen är att det inte går att låta bli att sjunga med.
Musiken är naturligtvis det som lyfter Beauty Behind the Madness på allvar. Det sprudlar av idéer, fantastisk produktion och popglädje av högsta rang. De elektroniska element som utgjort kärnan i The Weeknds skapande finns kvar, men de är nu kompletterade av en hel rockorkester som fyller varje vrå av den lyxiga ljudbilden. Losers, en duett med Labrinth, är en låt som är så bra att den skulle rädda albumet från bottenbetyg även om övriga låtar vore skräp, vilket lyckligtvis är långt ifrån sanningen. Can’t Feel My Face, som ju nyligen blev listetta i USA, är en fulländad Max Martin-skapelse, med funkig bas och influenser skamlöst men snyggt snodda från Michael Jackson och Justin Timberlake. Refrängen på Often är lika löjlig som den är minnesvärd, och de glidande syntarna och stämsången hänger kvar i hjärnbarken efter bara en lyssning. ”Överproducerad” är ett ord som inte funnits i vokabulären under inspelningen av albumet, allting är minutiöst polerat och genomarbetat.
Jag var övertygad om att samarbetet mellan Ed Sheraan och The Weeknd skulle kännas som en stelt möte vid kaffekokaren i skivbolagets lokaler, men Dark Times är mot alla odds en lyckad duett med mycket kemi mellan sångarna. Än mer lyckat blir det när Lana Del Rey gästar Prisoner, och hjälper till att göra Tesfayes högfärdiga lidande lite mer trovärdigt. Det enda riktiga magplasket är As You Are, en daterad historia som låter som en B-sida från Phil Collins 90-tal. Aquainted är inte heller en jätterolig låt, men den går att leva med. Tesfaye rör sig annars smärtfritt mellan funk, soul, pop och R&B på ett imponerande sätt, och den avslutande Angel är trots all sin banalitet (ja, texten går ut på att jämföra någon med en ängel) en passande avslutning med sina pompösa gitarrer och barnkörer.
Lika svårt som det är att försvara The Weeknds lord Byron-inspirerade svårmod, lika svårt är det att värja sig mot musiken som svårmodet genomsyrar. Det finns inga skäl att tvivla på albumets potential att ge The Weeknd popstjärnestatus, och lyckligtvis är Beauty Behind the Madness i samma veva en solid popskiva för de som ännu inte tröttnat på Abel Tesfayes cyniska jargonger. Det finns en betydande risk att de fans som mot alla odds hoppades på en fortsättning nerför stigen som House of Balloons krattade upp nu på allvar lämnar skeppet. Samtidigt lär en långt bredare publik snabbt flockas till det smörgåsbord av välskriven pop som Beauty Behind the Madness dukat upp. The Weeknd har alla förutsättningar att, i sinom tid, bli störst. Frågan är bara hur länge Mr. Rochester kan behålla sin mystik innan att vi till sist tröttnar och går tillbaka till Mr. Darcy eller Heathcliff istället.