The Weeknd
Globen, 1/3 – 2014

Länge, väldigt länge var Abel Tesfaye omgiven av ett hemlighetsmakeri på gränsen till att göra honom självgod. Den kanadensiska R&B-sångaren har dock all jävla respekt i världen för sina sammetslena stämband. De som fick oss att inte vilja gå upp ur sängen en söndagsmorgon. Att rulla runt i lakanen till de där beskymmersfria läpparnas artikulerande. Det var repeat. Det var livet.

Det har gått några år nu, ett album som inte hyllades till skyarna i Kiss Land och förvandlingen är ett faktum. Han har inte växt några centimeter, hans ego har inte närmat sig Kanye West. Men han har förändrats. Toronto-sonen har fått lite skinn på näsan, insikt och erfarenhet tror jag det kallas. Borta är den där gossebjörnen som så introvert framförde några R&B-spår helt i mörkret. Nu lyser det om honom och hans ögon strålar hela vägen till läktarplats. Likt Miguel och Michael Jackson studsar han fram, bjuder på några moves i partier med maffiga produktioner som High For This.

Jag har ärligt talat helt glömt bort att The Weeknd bara är ett förband i sammanhanget. För i ärlighetens namn, just där och då ägde han Globen. Det är ytterst få som lyckas rucka bort förbands-mentaliteten, men när Abel kliver ut på scen är det som att stålkastarna bara är riktade mot honom. Inte konstigt att han njuter av uppsträckta händer som gungar fram och tillbaka.

Det här må vara The Weeknds första Sverigespelning, men definitivt inte den sista. De där stämbanden, och den där Wicked Games hör hemma på scener som dessa.