När Abel Tesfaye började släppa låtar som The Weeknd 2011 var jag helt fast. Killen tycktes besitta alla de rätta svaren på vad r&b:n som genre skulle komma att bli. Han rockade en form av dimmig tumblr-estetik som var väldigt svår att motstå. Genom det samlade weedhöljet av tre mixtapes skymtade framtiden. Musikbloggarna slukade honom med hull och hår.
Men ju mer av ett household name han blev, desto sämre lät det. Jag vet inte om det var menat som ett pr-grepp, att släppa på mystiken när han blev ”tillräckligt känd”, men något hände. Jag vill fortfarande ha tillbaks de 52 minuterna av mitt liv som spenderades på att livestreama hans usla Coachella-framträdande 2012.
På Kiss Land, Toronto-sonens andra fullängdare, satsar han på tydlighet. Nåja, det är inga club bangers man försöker sig på, men allt – produktion, sång, albumomslag – är några grader rakare denna gång. Det är inte till hans fördel. Vi lekte en roligare lek när ingen visste något om någon.
Det finns två låtar – Wanderlust (Pharrell Remix) och Odd Look (feat. Kavinsky) – som faktiskt är riktigt vassa. Övriga 10 spår har The Weeknd dock redan gjort i bättre tappningar på sin mixtape-trilogi.
Jag ska inte trycka för hårt på One Trick Pony-stämpeln nu, men Tesfaye erbjuder extremt lite nytt den här gången. Det är fortfarande samma pillerstinna efterfester, samma ansiktslösa sexpartners, samma dumma allt som vi gillade när han påkallade folks uppmärksamhet för två år sen. Nu sitter han där i predikstolen, med alla blickar riktade mot sig, och talar snusk tills korna går hem. Igen. Jag säger inte att man inte kan bygga en hel karriär på den typen av låtar (hej hej Serge Gainsbourg), men Tesfaye är för endimensionell och distanslös som berättare för att det där ska bli underhållande.
I min bok är det här en svag femma.