På sitt förra album sprudlade popproduktionerna, de satt stundtals rätt i krysset även om det var en spretig historia. Hemlighetsstämpeln som omgärdat honom var sedan länge förlorad, i stället bultade hjärtat större och högre. Framförallt var placeringarna på Billboard-listorna högre, precis som hans egen kommers.
Abel Tesfaye sjöng dock med samma stämband som när han satt på sin sängkant i Toronto. Skillnaden var utsikten. Det var nedcabbat, Sunset Boulevard och Daft Punk-produktioner. Allt man kan tänka sig i livet. Nu är rullgardinerna nerdragna igen och ordningen återställd. Överraskningsalbumet My Dear Melancholy, är precis vad titeln ger sken av – mörker, ömhet och The Weeknds sovrumsdito. En tidsresa till House of Ballons-eran, den tid där det började puttra för vår tids stora R&B-stjärna.
När Max Martin byts ut mot Gesaffelstein, Nicolas Jaar och Skrillex är det i stället natten och dess mörker som omfamnar oss. Smygandes runt gathörn med subtila och släpande produktioner ges också Abels röst en helt ny(gammal) lyster. Han låter bättre än på länge. Mer blottad ges hans röst ett större eko, som i de sexigt tillrättalagda mixarna på Hurt You där refrängen slungas till oändligheten. Släpp aldrig taget.
De 22 minuter som den här sexspåriga EP:n mäter dryper av svettiga lakan, machoångest och sorg. I sedvanlig ordning blir självupplevda händelser The Weeknds kreativa bränsle. Det spekuleras på vissa håll om att hela albumet handlar om expartnern Selena Gomez och hennes insjuknande. På Call Out My Name är han hur som helst villig att offra sig själv för kärleken, medan han i Wasted Times sjunger: ”And I know right now that we’re not talkin’ / I hope you know this dick is still an option”.
Det är med andra ord kanske inte bara ljudbilderna som blickar mot fornstora dagar. Låttexterna snuddar vid meningslöst sex hos en emotionell best, helt i linje med Triology-mixtapet. Det är ett råare och ärligare uttryck som fått stå tillbaka när man axlat rollen som Michael Jackson. Vi säger välkommen tillbaka, The Weeknd.