Hur länge kan någon vara i ett blivandestadium utan att bli någonting? Möt Abel Tesfaye, den eviga ”lovande” artisten. Detta är bara sant ur ett artistiskt perspektiv förstås – kommersiellt sett är The Weeknd en fullfjädrad succé. Har du ett par starka singlar så spelar resten av ditt 564 minuter långa album inte någon större roll (lex VIEWS). Och vilka singlar sedan! Starboy är verkligen en av årets bästa låtar med sin Daft Punk-produktion och infekterande sångmelodier. Den ironiska refrängen som både parodierar och bekräftar The Weeknds image speglar mötet mellan hans tidigare melankoli och den nya neonglödande ljudbilden. Den är en låt där Abel bekräftar att han är samtidigt på låtsas och på riktigt, och bryter således märkligt nog ner distansen som kan uppstå kring The Weeknds stundtals forcerade image. En märkligt triumferande låt för att ha så dunkla tongångar. Men nu finns det 17 låtar till att ta sig an i anslutning till den som också måste kommenteras.
Det huvudsakliga problemet med övriga delar av Starboy är att Abel försvinner in i någon sorts Michael Jackson-liknande icke-identitet. Vilken begåvad sångare som helst skulle kunna lägga vocals på de här låtarna, frågan är: varför just The Weeknd? Detta skulle i mångt och mycket kunna vara Justin Biebers ”mörka” album. Popambitionerna på Starboy, till skillnad från tidigare, suddar ofta ut The Weeknds identitet helt och hållet istället för att utveckla den.
Ta exempelvis Secrets, som samplar Tears for Fears fantastiska Pale Shelter på ett både uppenbart och subtilt sätt – en väldigt snygg låt. Problemet, som med många andra spår, är att det aldrig blir mer än bara snyggt. När Abel sjunger refrängen ”I hear the secrets that you keep / when you’re talking in your sleep” känns det ungefär lika genuint som ett telefonsamtal från en skicklig telemarketingsäljare. Det vill säga, än mindre genuint än Abels traditionella droger-och-sex-formula.
The Weeknd är en bättre Michael Jackson-ripoff än de flesta någonsin kan hoppas bli (jag tittar på dig Corey Feldman) men låt oss backa bandet – vad var det som gjorde The Weeknd så intressant från början? Inte var det smäckra electropopdängor där ”heart” rimmar med ”apart”, utan suggestiv och skugglik R&B med någon sorts edge.
Men visst har behovet av förnyelse varit stort för The Weeknd. Den svårmodiga Mr. Rochester/Heathcliff/Christian Grey-karaktären har gått på repeat väl länge nu och hade egentligen passerat sitt bäst-före-datum långt innan förra albumet Beauty Behind the Madness kom ut. Men jag läser hellre 50 Shades of Grey än Harlequin. Förvånande nog blir alltså låtarna som klämmer den sista droppen liv ur det gamla Weeknd-soundet mest intressanta på Starboy. Reminder är en bra hybrid mellan det gamla och det nya, med en text som känns inspirerad och rolig, som att den inte bara är ett resultat av ett gäng producenters brainstorming-möte utan ett faktiskt konstnärligt uttryck.
Även det nyare soundet bär frukt vid enstaka tillfällen, mest tydligt på Max Martin-producerade Rockin’ som skimrar så starkt och dansant att det överskuggar låtens totala brist på originalitet. Om ändå samtliga låtar på skivan övertygat så starkt skulle The Weeknd enkelt kunnat vara R&B-scenens Coldplay (i positiv bemärkelse) med melodier och beats så starka att de kompenserar för identitetskrisen. En möjlighet som grusas på grund av snedsteg likt singeln False Alarm, med en vers på tomgång och en slarvig refräng där Abel skriker (?) under vanföreställningen att det drivande beatet ska hålla ihop eländet. Jag kommer åtminstone ihåg den, vilket är mer än vad som kan sägas för mycket av materialet här.
Än en gång blir det vare sig hackat eller malet. Lyssna igenom skivan, spara en handfull låtar du verkligen gillar i en spellista eller två, och sen är du klar med Starboy. Jag tror egentligen inte albumet är tänkt att brukas på något annat sätt. För min egen del vågar jag inte kalla The Weeknd lovande längre, annat än i bemärkelsen att han kan klämma ur sig en riktigt bra singel, men det visste vi redan. Faktum är att The Weeknds bästa tid verkar ligga bakom honom, där de fantastiska mixtapesen nu visar sig vara den egentliga höjdpunkten i Abels karriär.