The Weeknd
Stockholm, 17/2 – 2017

För nästan exakt tre år sedan befann sig Abel Tesfaye på exakt samma plats, då som support till Drake. Redan då kunde man ana att han en dag skulle ha rampljuset innanför den vita golfbollen för sig själv en vacker dag. Att han lämnat lo-fi- och sovrumsproduktioner för listettor har onekligen banat väg för att nå massorna, men någonstans finns ändå den där intimiteten trots att Globen är så när som på fullsatt. Att scengolvet går som en rak pil genom i stort sett hela ståplats-sektionen skapar den närhet som delar av hans diskografi behöver. Det märks, för det krävs nämligen inte en banger mätt i styrka för att få den här kvällen i rullning. Det är när falsetten och känslorna väller ut som det vattnas som mest.

Inledningsvis är jag övertygad om att vi inte sett så mycket ”star quality” på en svensk scen sedan Beyoncé sprängde Friends Arena i bitar förra året. Allt sitter som en smäck: en öronbedövande entré, hans naturliga rörelsemönster på scen och rösten som ligger så otroligt rätt. Det är på den nivån att Kishti Tomita skulle kalla det här för ett Hallelujah-moment.

Det är förvisso oerhört tacksamt när det regnar hits, men det är skillnad på att riva av hits och att riva igång publiken. The Weeknd gör det senare. De där låtarna som ligger och tuggar 100 miljoner streams framstår i sammanhanget som soundtracket för en hel generation. I spannet 15-20 år är det förmodligen även sant. Men stundtals bidrar de även till en viss mättnadskänsla, hur sexsugen man än är.

Från sitt mer hemlighetsfulla jag ser man få spår och parallellerna till en viss King of Pop kunde förmodligen inte framhävas mer än när ett beat, oerhört snarlikt Billie Jean, tjuder ut ur högtalarna samtidigt som The Weeknd dansar glatt över scengolvet. Det finns sämre liknelser att få kastade över sig. Men det är samtidigt lite sorgligt att det är Max Martin-produktioner som står högst i kurs, framför hans R&B-drömmar från debuten. Det finns nämligen betydligt mer.

När monstersingeln Starboy gör entré svartnar det dock framför ögonen hos de flesta, han går likt en Gud på sin catwalk och nästintill skriker ”I’m a motherfuckin Starboy” inför en publik på väg att ge vika. Samtidigt som han viftar igång publiken till max hade jag önskat att de franska robotarnas produktioner borrat en rakt in bröstkorgen. Nu puttrar de mest. Men visst är han en starboy. Det bevisar han gång på gång.