The Wombats är tillbaka

The Wombats, This Modern Glitch

Betyg: 7 / 10

Det har snart gått 4 år sen The Wombats debuterade med A Guide to Love Loss & Desperation.För många har väntan vart lång, och för många är förväntningarna höga på bandets uppföljare –This Modern Glitch. Jag vet inte varför, men jag har alltid varit väldigt svag för uppföljare till ett bands första album, därför är  även mina förväntningar höga.

På något vänster börjar jag att tänka på 90-talets britpop av att lyssna på det här albumet, absolut inte stilmässigt men vad bandet vill ha sagt. Det var min första tanke men sen började jag tänka vidare. Är The Wombats som Blur och Pulp? Nej, själva temat för britpop var ju ofta arbetarklassen/medelklassen och det oglamorösa och detta album är raka motsatsen många gånger om. Britpop är inte coolt längre och The Wombats ska ju vara så hippa och ”pop destruktiva” som möjligt verkar det som. Sex,drugs and indiepop, som jag vill utrycka det.

Bandet försöker leverera nån slags ”stekar pop” där bandet sjunger om att hänga runt i barer i Tokyo och att dom faktiskt har på sig smoking oftare än vanliga kläder. Bandet gillar snabba bilar, kaviar, tjejer och albumet avslutas med en låt om champagne. Vi får inte glömma att detta inte är några stela snobbar, sångare  Matthew Murphy må ”talk like a cityboy” men”drinking with a northen soul”

Efter festen så sjungs det om antidepressiva medel med stråkar ala bittersweet symphony och the universal. Här hör jag britpopen och det är nog exakt vad bandet vill.Väldigt pretentiöst och ytligt i min mening.

Men det finns en annan sida av myntet, ironin hos dessa herrar skall vara total och därför är jag försiktig innan jag dömer ut dem. Jag hör ett band som sjunger om våra tider och hur allt ligger till. Detta är inget album som speglar omvärlden mycket dock, albumet speglar The Wombats värld med en stor gnutta ironi och kanske på det sättet även avspeglar omvärldens syn på bilden av ett band?

Det kan låta väldigt ytligt men inombords hittar man albumets riktiga själ vill jag tro, under låten 1996 sjungs det ”Vi kysser varandra med ett öga på tv skärmen och ju mer jag ger desto mindre får jag tillbaka” I denna låt sjungs det även att vi ska få 1996 tillbaka, då var allt lättare.

Under andra låtar  hittar jag vid en närmare titt det granskande som jag tror bandet vill få fram med albumet. Andra låtar som Last night I dreamt.. är mer direkta och man behöver inte en närmare titt för att förstå vad bandet vill eller tror sig vilja. Allt detta till popiga toner med dansvänliga refränger och jag tror faktiskt att bandet har fått sin idé av albumet i hamn. När man ser albumet ur denna vinkel har det verkligen själ, om det nu är det som är meningen?

Jag kanske vill tro för gott om bandet och vad dom vill. The Wombats kanske inte har tänkt sig att albumet ska tolkas på det sättet, utan bara har slängt ihop en partyskiva, men det spelar ingen roll eftersom det fortfarande låter bra och har all rätt att tolka albumet på det sättet jag vill.

Albumet kommer gå bra, det är väldigt lättflörtat. Detta är snyggt producerat och fint inslaget, men från stund till stund saknar jag rivet som bandet borde bjuda upp till, ni vet kaos och bara gå loss i låtarna. Jag tror jag skulle uppskatta albumet mer om det var lite ”skitigare” och lite mer svårflörtat.

Har detta själ eller är det bara ytligt? Jag försöker bry mig lika lite som bandet själva och säger att The Wombats har kommit med en bra uppföljare som bjuder upp till dans under många perioder och även ett vettigt konstaterande eller två i andra.

Text: Martin Jansson