Sedan debutalbumet 2007 har The Wombats skapat extremt brittisk indierock med en lite mer lättsam approach. Debutalbumet var en rätt bråkig samling låtar, med ett gäng starkare singlar som levde mycket på sin simplicitet. Det var aldrig spexigt eller otroligt musikaliskt imponerande, men det kändes aldrig riktigt som det var tanken heller. Om syftet var att leverera glad, poppig Inbetweeners-core så är det ingen så kan säga att det var ett misslyckande.
Via det ganska lättglömda This Modern Glitch från 2011 är det nu dags för bandets tredje album. De då rätt pubertala britterna har nu börjat närma sig 30, och med det i åtanke är det kanske inte heller orimligt att bandet inte längre låter lika speedade som tidigare. När Glitterbug är som bäst är det bakgrundsmusik som inte gör anspråk på något alls och som man ibland nästan glömmer bort att man lyssnar på. Minst lika ofta är det dock enerverande tjatigt och stundtals huvudvärksinducerande. Man har kvar den elektroniska ådra man utforskade från förra skivan, som på This Is Not a Party men det finns också gäspande försök till mer renodlade rocklåtar där The English Summer är det bästa (eller sämsta) exemplet.
En jämförelse som ligger nära till hands är Arctic Monkeys, som med Alex Turner i spetsen gått från en liknande urtypisk britrock på de inledande albumen, till en mer bredbent Queens of the Stone Age-rock på senaste AM. Skillnaden är att Turner har rösten, karisman och den musikaliska innovationen för att lyckas med en sådan resa. The Wombats gör ingen hopplöst dålig insats, men det känns onekligen bara oinspirerat och mållöst. Att sångaren Matthew Murphy har en pubertal och i allmänhet alldeles för svag röst hjälper inte heller i den aspekten.
Även om variationen på skivan är stor är det inget spår som verkligen rycker tag i en. Singeln Greek Tradegy liknar mest ett sömnig cover på valfri Imagine Dragons-låt, där någon valt att lägga på en nästan parodisk brittisk accent för att göra det hela mer intressant. Det blir det tyvärr inte; Imagine Dragons är inte det mest färgglada bandet till att börja med och även om The Wombats kanske har något mer identitet är det fortfarande mer bergvägg i gråskala än prunkande trädgård på LSD. På Give Me a Try har man sneglat på Phoenix, men petat in Van Halen-doftande syntar och fler breda gitarrackord. Låtstrukturen är förutsägbar men även om det är mycket lånat och bekant är det här enda gången bandet hittar samma spralliga energi som gjorde att låtar som Let’s Dance to Joy Division och Moving to New York till givna inslag på festivalbandaren. Allt som oftast är materialet dock lika upphetsande som en säkerhetsfilm på ett flygplan, och innan året är över kommer ingen komma ihåg att den här skivan släppts.